Hjärtat som behöver upprättelse

Tisdag. Det är årets sista dag nu och jag ligger i sängen. Jag får sms från honom och vi skriver om saker som ska vara roliga men mest påminner om det där som gjorde så ont. 

Det där som fick mig argare än jag någonsin varit och fick mig att skrika åt honom. Det var första gången jag skrek på en annan människa. Jag blev nån annan av ilska och sorg och svek och besvikelse. Egentligen var händelsen i sig toppen av något och sedan sjönk vattnet undan och blottade hela jävla isberget under, som legat och vuxit till sig under flera år.

Detta är vad jag ligger och tänker på denna årets sista morgon. Och jag tänker att jag skäms för att det fortfarande svider och ömmar och jag känner mig bitter trots att det är det sista jag vill. 

Jag vet inte hur man kommer över sådana saker som svek, det finns ingen handbok att köpa här. Och samtidigt som jag vill, inser jag att det här hjärtat fortfatande är sårat och jävligt och argt. Och det behöver någon som slåss för det, för att läka.

Att skjuta på det enklaste målet

Måndag. Det gnager i mig. En mix av självförakt och tomhet. Och jag kan inte sätta fingret på varför.

Jag ägnar nu nästan varje minut av varje dag åt att ge mig själv inre stryk. Hota om spö och sedan verkställa när jag är olydig, dum, otillräcklig, misslyckad.

Jag sitter i soffan och lägger ihop två och två. Det är så här jag gör när jag inte mår bra. Det är så här det känns när något större är fel. När mitt liv haltar tar jag sikte på det enklaste målet. Mig själv. Och hur jag än gör kan jag inte klura ut svar på varför jag mår dåligt. Jag kan bara gissa, och välja att blunda för det.

Att ta farväl av ett jävla år

Söndag. Det känns som typ torsdag och jag hasar från rum till rum i den där tröjan som får mig att se ut som en tjock afghanhund. Men den är varm. Och det är ingen som ser mig så vad fan.

Det är två dagar till nyårsafton. Två dagar tills jag klarat det. Klarat detta år. 2013 går till historien som mitt rövigaste år någonsin. Ingen tvekan. Det finns inte ens tillstymmelse till konkurrens. Det är som att mitt livs alla år är i ett skit-lopp och 2013 har liksom varvat de andra gång på gång och står ohotad på segerpallen.

Det konstigaste är att jag möter 2014 med någon jag absolut inte tänkt mig. Snarare den siste jag tänkt mig. Och jag vet inte hur jag känner kring det och tankarna snurrar och munnen blir lite torr och jag har lust att bli full och glömsk och lycklig av känslan att inget är tvunget.

Det är det som är så skönt med ruset. I dess spår följer tankar på att allt är möjligt och drömmar och fuck you till allt som är dumt och jobbigt och meningslöst.

På nyårsafton blir jag full och skålar på allt sånt.

En julafton

Tisdag. Julafton. Jag sitter ensam i köket och njuter av det är tyst så tyst. Vin i handen och ljus på bordet och en lång dag är snart över. Med blandade känslor.

Jag tänker på måndag. Klockan var strax över fem och min tillfälliga insomnia gjorde att jag flyttade till soffan för att inte störa och för att kunna slappna av. Dör låg jag. Lyssnade på andetag från sovrummet: Långa, djupa, trygga. Får mig att må bra.

Innan sömnlösheten släpper sitt strupgrepp om mig tänker jag på hur annorlunda allt känns. Mest bra, men inte bara. Men framför allt annorlunda, jag är, han är. Jag längtar inte desperat. Han hör av sig. Använder starka ord. Tänker på och bryr sig. Vi hittar nån slags jämnvikt.

Och det är som vi hittar det vi båda sökt under fyra långa år.

Om vad det egentligen var

Söndag. Vaknar med gammalt vinrus i huvudet och rester av en ögonskugga i ögats trötta vrå. Bredvis mig på kudden min väns lockiga mörka hår.

När vi vaknat till pratar vi om kärlek. Om han som ska flytta ut och han som kanske är intressant och han som fått en ny chans. Och jag säger att jag ibland tänker att den där omänskligt starka kärleken jag kände, den uppoffrande och övermannande. Kanske var den inte bara kärlek? Kanske var där också desperation och hopp som vägrade dö.

Jag trodde då att jag älskade honom så mycket att det ibland gjorde ont. Men kanske var det mer ångesten i desperationen som värkte? Att försöka visa honom med alla tänkbara medel och alltid vara till lags, för att få honom att visa samma starka kärlek tillbaka?

Jag tror inte längre att det är så kärleken jobbar.

På tåget mot ett jävla skitställe

Lördag. Den första snön har fallit och lagt sig, jag ser den från mitt bilfönster. Bakom glas ser staden så snäll ut i morgonljus, trots att jag rullar över Stockholms främsta självmordsbro. Vyn är det sista de ser i detta liv och jag undrar om de någonsin tänkt på det, på Stadshusets spira och Norrmälarstrands glitter.

Jag sitter i ett skruvstäd just nu, det känns som jag inte kan röra mig alls. Jag vrider mig och provar nya utvägar men ingenting fungerar. Kroppen svarar med autopiloten, den pålitliga. Som bara går och går, fixar det, får det gjort.

Kroppen som är i så befängt behov av bokslut. Vända blad. Bli klar. Göra något nytt och börja om. 2013 har varit det tuffaste året någonsin, ingen kan ifrågasätta det. Nere på knock, inte ens uppe på nio. Golvad och kravlande mot repen. Och fast jag vänt upp känns det inre ändå så svart ibland.

Kanske för att jag inte verkar kunna lösgöra mig helt från det där som trasslar ihop mig. Gör dumma val. Missar chansen till nytt och hoppar på ett tåg som jag vet vart det går och att det i slutänden förmodligen är ett skitställe. Precis som senast.

Om att längta

Fredag. Jag sitter i en taxi och klockan är så tidig att vägarna utanför min tonade ruta är tomma. Det är något spökligt över Stockholm klockan 05 i november.

Medan ödsliga kontorsbyggnader och galoppbanor susar förbi tänker jag på min första vakna halvtimme i dag. På trevande handen, på han som fick mig att gå upp, på han som stod och gjorde gröt när jag pussade hej då.

Och jag längtar tillbaka så att jag nästan vill vända taxin. Fast vi ses igen redan om ett knappt dygn.

Om när en dröm gör entré igen

Söndag. Jag drömmer, vrider mig, svettas. I sömnens skruvade värld blir jag sviken, bedragen av den jag försöker lita på, lämnad. Igen. 

Medan jag i den suddiga världen tvingas jag se på medan han är så ofantligt kär i någon annan, förnedras av hans ömhet och omättliga omtanke för någon annan.

Jag är svettig när jag vaknar, munnen torr. Och när jag vänder mig om ligger han där, tätt intill och helt orörlig. Och jag kryper intill som ett ledset barn med ångest i hela kroppen och det gör ont att andas och jag viskberättar vad jag drömt.

Och han drar mig nära nära och tröstar och pussar och håller min hand nör vi somnar om. Och jag skakar av mig mitt undermedvetna spöke som ibland ger mig så mycket hjärteont.

Om att inte veta hur det ser ut hemma hos han som känner en bäst i världen

Lördag. Det blåser. Håret lägger sig över solglasögonens gula glas och det är kallt i luften. I kroppen gnyr en rastlöshet trots att den elektroniska skylten ovanför skvalrar om ett tåg som bara är fyra minuter bort.

I kväll ska jag till ett helt obekant ställe där jag kan varenda milimeter av innehållet. Jag vet inte hur det ser ut, ändå vet jag precis allt.

Jag ska sitta i soffan som vi gråtit skrattat hånglat i. Dricka ur glasen vi köpte på loppis. Äta på porslinet jag gav honom en vecka innan han krossade mitt hjärta.

Varje tanke på hur han lämnade den gamla lägenheten som i panik i våras och slog sig ned på en ny plats, en plats vi tittar på tillsammans. Varje sån tanke på hans nya hem i ett liv jag inte kan. Det har givit mig sån ångest att huden nästan brister och allt rinner ut i en sorgsen blöt hög.

Nu är jag på väg dit. Över bron. Och jag är nervös och sorgsen och allvarsam och hoppas jag blir glad.

Å ena sidan, å andra sidan

Torsdag. Tunnelbanevagn och ståplats och fula människor och svettig nacke. Blicken vandrar över grått Stockholm genom rutan, fastnar inte på nåt.

Jag står där och vet inte varför jag träffar honom igen. Det är inte kärlek och jag vet inte vad det är. Som ett tvång, som en magnet som drar mig in. Som precis som alltid får mig att känna mig ömsom underbar, ömsom osynlig oviktig inte good enough.

Och jag har svårt att erkänna hur det får mig att må. För mina vänner, för mig själv. Och jag mumlar det söndernöttamantrat, så slitet att det nu går att se rakt igenom det. Det om vad jag är värd. Och andra sekunden låter jag mig dras ner igen och där någonstans förvinner jag.

Om den korta gråten

Onsdag. Det är kväll och täcket är för varmt för kort för vitt. I flera timmar har något lurat i mig. Fast vi känner varandra så väl känner jag inte igen förrän nu när den kryper fram på riktigt. Ledsenheten.

Och jag ligger där under täcket och ansiktet skrynklar ihop sig och jag gråter så där kort och innerligt och ljudligt som jag gör över honom.

Och jag försöker minnas när jag grät över honom senast och minns bara att jag gråtit tillsammans med honom. När vi pratat om gamla sår. Det här är ett nytt. Eller i alla fall ett gammalt som det blöder ur igen.

Och jag undrar om det är värt det. Är det vetkligen värt det?

Kvitt

Tisdag. I halsgropen pockar en liten ångest på uppmärksamhet. Jag sneglar på min telefon litegrann hela tiden och varje gång jag ser den svarta skärmen möts lungorna av det där kraftiga motståndet som är som en kall knuten näve som stramar runt luftrören. Ingen luft släpps ner.

Och jag känner igen det. Som jag känner igen det. Jag är en harakirikonstnär, balanserande på gränsen till blodvite varenda gång. Jag tror jag lider mer av det än jag njuter. Och ändå är det som jag inte kan sluta.

Jag pratar med en vän. Och jag säger min främsta misstanke rakt ut: Det är som att all den plåga ska leda fram till en sak. Det är som att jag väntar på att han ska ge klartecken och vilka köra igen och vilja älska och vilja satsa. Och att jag då ska få chansen att säga nej, att vägra och att lämna. Och som att vi ska cara kvitt då.

När allt är som det alltid varit

Onsdag. Jag sitter i en biofåtölj och håller en hand. På duken framför mig går Alicia Vikander igenom en traumatisk förlossning men mina tankar kan ändå inte ställa sig på en rad och foga sig och fokusera sin uppmärksamhet.

I min bröstkorg ruvar en ångest som gör det svårt att andas ordentligt. Kroppen vill fly men jag vet inte till vad och jag tvingar den längre ner i fåtöljens plysch.

Vi har suttit på en restaurang innan, och allt var roligt och härligt och glatt tills vi snuddar ett ämne som slår hål på min uppfattning om vad fan vi håller på med. 

Han har inte förändrats. Han tänker inte annorlunda och har inte fattat och vill inte förstå och vill inte offra för mig. Allt är precis som det alltid varit.

I biosalongen skrattas det åt hjärtvärmande komik. Och jag vill bara fly till en toalett och gråta gråta gråta.

I en ny säng

Torsdag. Vi ligger på min nya säng. Den har precis ställts på plats och jag har velt ha den så länge och drömt om den sedan alla tankar på att flytta ihop krossades och blev till lortigt smågrus.

Nu ligger vi på sängen. Och det slår mig plötsligt hur fel det instinktivt känns att han är med och delar det här ögonblicket med mig. Den här nya sängen som var som en symbol för mitt nya liv.

Och plötsligt blir jag ledsen och stel och lite kall och sängens bredd verkar krympa.

Om att börja om eller inte

Fredag. Klockan är knappt morgon när han kliver upp. Jag ligger kvar och tänker på hur det här är en bekant rutin och hur jag aldrig trodde att vi skulle vakna ihop igen.

Hör honom i mitt kök, ser ljuset under dörren och känner mig glad. Men det är också en stor skillnad. Något saknas, något som alltid funnits där förut. I magen saknas pirret. Det pirret som jag kände varje dag under våra fyra år, det pirret som gjorde att jag kände att han var min stora kärlek.

Det är som att pirret inte kan leva när hjärtat är på sin vakt och när det finns så mycket vaksamhet osäkerhet sårat. Och jag funderar om jag kan och vill, om det går att gå tillbaka och börja om och förlåta och lita på igen. Hjärtat vet inte. 

Samma säng, ett annat liv

Lördag. Det är en kall och folkfylld kväll och jag står på en perrong och väntar på ett tåg. Det är inget konstigt i det, men jag står och tänker på den person som i samma ögonblick ligger i min säng. Min säng. Och jag är inte där. 

Den personen väntar på mig och jag längtar på nåt sätt redan hem fast jag precis gick därifrån.

Ändå är jag på min vakt. Han som ligger där är personen som känner mig bäst. Som jag vet allt om och är den enda i världen som vet allt. Han är den personen jag älskat mest i mitt liv och den som sårat mig mest. 

I våras krossade han mig och nu ligger han i den säng där jag mådde som sämst och grät och svettades ut min djupa ångest. Han ligger där, en annan version av honom som lyssnar och känner och gråter och är ärlig och kärleksfull och öppen.

Ändå håller jag så hårt så hårt om det där hjärtat som har varit med om så mycket och känner mig rädd för att släppa in.

Och det där mönstret syns direkt igen

Onsdag. Jag är i en bekant situation, jag har varit här förut. På något sätt har jag halkat in på en väg som jag inte sett på länge. Och nu vet jag inte var jag kommer hamna.

Jag väntar på att han ska ringa. Jag hoppas att han ska vilja ses. Jag tänker att luckorna i min helg ska kunna fyllas av honom. Och det är precis motsats till allt jag jobbat för under det här året.

Det påminner mig om dåliga saker, om en version av mig själv som jag inte tycker om. Och jag vet inte riktigt vad jag ger mig in på.

Tryggt mot spännande, enkelt mot svårt. Kan mot borde och jag dras mellan alltihop och det känns som jag ska gå av.

Den tunnaste av alla isar

Söndag. Det är morgon och jag vänder mig försiktigt om i sängen. Rädd för att väcka mannen bredvid mig. Han andas tyst och jag vill egentligen väcka med att kyssa honom i nacken.

Han ligger med ryggen mot mig. Men jag vet precis hur han ser ut när han sover. Ett knä vänt utåt där under täcket, munnen halvöppen, ena handen runt handleden. Jag sover bredvid den mest bekanta mannen i mitt liv. Som nyligen inte var i mitt liv längre. Som förgjorde mig av sorg och svek tidigare i år.

Den här isen är så tunn och ändå kan jag inte låta bli att ställa mig på den. Det knakar under och ändå vill jag inte kliva av. Tänk om den håller för ett litet steg till..?

Den där garden som inte vill sänkas

Söndag. Natten är kolsvart och cikadorna mitt enda sällskap. Benen uppdragna under mig och jag röker en cigarett alldeles för fort. Jag tänker på Honom.

Det är kanske inte kärlek. Men det är något. Och i huvudet maler minnen och känslor mot varandra så det skaver lite här och var.

Det här med att släppa garden. Släppa in någon igen. In genom dörren som till slut blev så trasig att den blev tvungen att bytas ut. Försöka igen och ge en ny chans. Är det något jag vill? Vågar jag?

Jag tittar ut i mörkret på just ingenting alls. Fem dagars jobb på en varm ö är över och trots långa hårda dagar har Han varit i mina tankar mer än jag vill erkänna. 

Jag längtar hem.

Efter sex månader

Måndag. Jag åker på bron och där under är vattnet helt stilla helt blankt. Håkan börjar sjunga om en valborgskväll i Azalea och en idiot som erbjuder sin hand.

Vi pratade om den låten i går. När vi sågs i en park och kramades så länge så länge och andades in varandras doft och mitt läppstift hamnade på din vita tunna t-shirt. Förlåt.

På en gräsmatta låg vi och grät och skrattade och huvudet bultade och hjärtat bultade och händer trevade efter händer och muskelminnet spelade oss spratt när vi nästan, av gammal vana, höll hand där på stigen.

Vi kysstes. Och allt var bekant och främmande och suddigt och trevande och vi bestämde att det bara skulle få vara vad det var. Inte vad det betyder eller kan bli eller inte kan bli.

Plötsligt är mina fingrar i den där nacken jag saknat och du andas mot mitt nyckelben och det är fint men jag blir inte övermannad av kärlek. Jag vet inte vad det är men jag tror jag kan hantera det.

För askan är den bästa jorden

Fredag. I lägenheten är det mörkt, så när på några fladdrande ljuslågor. Kakelugnen är nytänd och på bordet framför mig ett upp- och nedvänt foto av oss. Från när vi var lyckliga, från en fest, från tiden då jag var yr av kärlek och trodde att Hans läppar var de enda jag skulle kyssa i detta liv.

Vi dricker bubbel och tar fram en papperslapp. De säger att jag ska skriva något. Jag är lite full och tar i lite för mycket, orden blir hårda. Längst ner skriver jag "hej då". Jag stryker under flera gånger, många utropstecken.

Jag tittar in i kakelugnen. Och så håller jag fotot och lappen mot lågorna. De skiftar i rött, vitt, blått och gult. Och så börjar de gnaga på mina minnen. Först lite i ena hörnet och sen slukar de allt. Fotot brinner. Och det sista som brinner upp är min bara axel i den där klänningen som jag aldrig kan bära igen.

Nu är det bara aska kvar.

Att sudda ut alla framsteg

Torsdag. Jag är farligt nära den platsen jag lovat mig själv att inte ens snudda, som jag sprungit från i sex månader. Jag dinglar med benen över den, och jag känner hur det bara är en tidsfråga innan jag sugs ner där igen.

Plötsligt hörs vi av igen. Skickar ledsna sms fyllda med saknad och längtan och vill bara ses nu nu nu.

Plötsligt är Han överallt i min kropp. I hjärtat i huvudet i min puls. Jag drömmer tänker längtar saknar. Snart är jag förlorad igen och jag kan inte bromsa.

Tvåhundrasjuttiotvå minuter senare

Tisdag. Klockan är strax efter åtta när jag trycker på grön lur. Det har snart gått sex månader och det här blir andra gången vi pratar.

Fyra timmar senare är det som att någon vänt på min tillvaro likt ett timglas. Allt rinner i motsatt riktning än tidigare och känns overkligt annorlunda och bekant på samma gång.

Vi pratar i fyra timmar och trettiotvå minuter. Tiden går fort och vi gråter och pratar och skrattar och skäller och minns och gråter igen och igen. 

Det är något som ännu inte dött. Längst in i ett hörn bland allt det sönderbrända ligger något som verkar ha klarat sig oskatt. Vi ser inte vad det är, det är för mörkt och sargat runt om och vi bestämmer oss för att ta en närmare titt.

Vi ska ses. På söndag ska vi ses och det blir nästan exakt sex månader efter det hemska. 

Och bakom solglasögonen gråter jag på tunnelbanan morgonen efter.

In limbo

Tisdag. I går skickade jag ett sms, frågade om vi kunde prata lite. Han hade precis landat på Arlanda, i morgon kväll kanske?

Magen knyter sig. Jag vill inte veta något om var han har varit eller vad han gör eller med vem. Ändå måste jag prata med honom.

Är osäker på om vad vi ska prata. Typ vad fan som hände. Vill och vill inte veta. Blir galen. Kommer gråta. Vill inte höra och minnas.

Jävla ambivalenta hjärta.

En annan kväll i ett annat liv

Torsdag. Jag sitter på en balkong i ett land där nätterna är varma och luktar citron och avgaser och tång och varm asfalt och söta bakverk. I hamnen nedanför är det fest och folk dansar till hits som för mina tankar minst fem år tillbaka i tiden.

Jag har varit här förut. Om jag kisar över det svarta vattnet i viken ser jag lägenheten där vi var så kära. Där vi duschade av oss saltvatten och åt frukost på trappan och skrattade mycket och tjafsade ibland och sov länge länge medan dag blev kväll och låg med varandra varje gång vi såg lite naken och solbränd hud.

I kväll är en annan kväll, i ett annat liv. Jag har min första och enda semestervecka på detta år, men i huvudet och hjärtat råder full aktivitet. Jag är i mitt hemliga paradis med min finaste vän och ändå hålls hjärtat gisslan och det finns ingen möjlighet att förhandla sig ur det. Det här hjärtat är förlorat, det är kört. Det känns som att det tillhörde någon som inte ville ha det och nu har det försvunnit och glömts och förtvinat och kommer aldrig synas till igen.

Och plötsligt spelar någon "Blue river" på saxofon där nere bland kulörta lyktor och vågskvalp och barstolar och fiskenät. Och jag är så sorgsen så sorgsen fastän allt är så fint så fint.

Encore

Fredag. Jag rensar bland bilderna i en gammal telefon. Han är överallt där. Vi är överallt, min fullständiga, innerliga och odödliga kärlek är överallt. 

Inuti blir det med ens istid. Jag känner mig död, utplånad, helt tömd på det där som fem och en halv månad har byggt upp i mig. Jag blir överöst av ledsenhet, det sliter med mig som en kraftig storm och jag har inte en chans.

Allt spolas runt omkring mig, och den jävla hjärnan klarar inte längre att tänka på det dåliga. Istället rusar minnena fram; hans kropp under mjuka täcken, hans mjuka underläpp, min bäste vän, den som visste allt om mig, hans armar runt min midja framför en konsert, hans sneda leende när vi sitter vid matbordet vi hittade i Roslagen.

Jag tar en cigg utanför porten. Det känns som jag förblöder. Fan.

Att vara där, men ändå inte alls

Måndag. Jag vaknar i ett främmande men bekant sovrum. Jag är ensam och han som bor där har några timmar tidigare kysst mig hej då och lett mot mig och önskat mig en fin dag. Och alltså lämnat mig själv i lägenheten. Med nyckel och instruktioner om hur tv:n fungerar och information om när han kommer hem.

Jag går runt på parketten, tittar in i extrarummet, går ut på balkongen. Jag känner mig hemma där samtidigt som något är fel. Jag ska inte vara här, det här är inte min plats. Jag är inte ens intresserad av att snoka i hans skåp och se hans hemlisar och leta efter bilder på hans ex.

Och senare på kvällen, när lakanen är skrynkliga och kuddarna är en oreda och han ligger tryckt mot min rygg med armarna om mig. Då tänker jag på Honom. Hur Han ser ut när han sover, hur Hans läppar känns och hur Han brukade skeda mig.

Återuppståndelsen

Fredag. Någon har förvridit huvudet på mig. Någon gör att det mesta annat trängs undan till hörnen av min hjärna och knappt får plats. Någon får mig att ströva runt i mina kvarter mitt i natten med telefonen tryckt mot örat och sätter rosig färg på mina kinder.

Någon får mig också att i morgon sätta mig på ett tåg för att utforska vart detta kan ta vägen.

Och jag längtar tills denne någons fingrar är i mitt hår, hur hans skäggiga haka stryks mot min hals och hur han kanske kan väcka det där hjärtat som har legat i likstelhet så länge men nu kan vara redo att återuppstå.

"Har du inte kommit över honom än"?

Måndag. Min kollega och vän tittar upp från sin tallrik med undrande blick: "Men har det inte gått tillräckligt lång tid nu? Det var ju ganska länge sen han gjorde slut"?

Jag tittar på honom. Känner hur ångesten virvlar upp ur sitt damm och hur ögonen motvilligt fylls med tårar och hur blicken blir tung, nästan tom. 

Fem månader har gått. Fem månader med massa vatten under broarna, både rent och smutsigt. Men det har inte gått tillräckligt lång tid. Det var länge sen, men jag är inte hel. Jag mår mycket bättre, men fan så långt ifrån hel.

På samma mark

Torsdag. Jag sitter åter i en kupé, åter på väg till väst. Converse på fötterna och vin i väskan, nyköpta armband runt handleden och en knycklig biljett i bagaget.

Jag tar en klunk flytande pepp och känner efter: Inget händer. Istället gror en liten oro i hjärtsäcken och sprider sig som en våt fläck till halsgropen, till magsäcken, till rastlösa fingrar och ben: På festivalen kommer en tickande bomb kliva runt. Han är där. Han som förstörde och trasade sönder och trampade på och förgjorde tills nästan ingenting fanns kvar. Tills livet nästan tog slut.

Han ska vara där. Tiotusen människor, och Han. Och jag tar en klunk till och sätter på en låt och blundar lite. Det är min bästa festival och jag går dit mot bästa människorna och bor hos bästa personen. Och det blir min sköld mot det där som jag flytt från i fem månader.

När vissa saker inte längre spelar nån roll

Fredag. Stockholm svämmar över av sommar. Staden är ett sammelsurium av sandaler och hattar, solkyssta kinder och balkongskrik, bikiniränder och salta hår. 

Det är årets mest perfekta dag. Och vi ses i ett gathörn i Skanstull precis när augustimörkret gett himlen den där fantastiska mörkblå färgen. Den som gör att man blir kär.

Vi ses i samma gatuhörn där jag mötte Honom för lite mer än fyra år sen. Men Han är inte här längre. Istället möter jag en solbränd kropp och blonda lockar och en snygg jeansskjorta. Han kallar det sin hipsterskjorta.

Och vi går en sväng och han drar mig ganska snart nära. Och hans hand far upp i min nacke och kramar mitt tjocka hår och jag ryser lite av funderingen på vad som ska hända härnäst.

Och jag älskar den här sommaren. Som jag älskar den. Oavsett vad som ska hända härnäst.

Att lägga ur handbromsen och ba gasa

Onsdag. Det är kväll och det dundrar utanför och sovrummet lyses ibland upp av en blixt. Ibland blir det helt ljust, som om någon tände en väldigt kall hallogenlampa.

Jag ligger i sängen och vill inte riktigt sova. Vill inte drömma de där drömmarna igen. De har varit väldigt intensiva på senaste tiden, väldigt konsekvent återkommande. 

Jag har nyligen övervägt att avstå från en av mina favoritsaker för att inte behöva träffa Honom. När jag har tänkt på det har valet varit så enkelt, när jag pratat om det har det låtit så dumt: Gömma mig. För Honom? 

Jag skriver till min vän om hur jag har span på en brandman och en skärgårdskille och hon tycker att jag är en go getter. Jag svarar att jag måste köra och att jag har slutat dra i handbromsen nu och att jag fick nog av det med Honom.

Jag ska inte gömma mig. Jag ska köra. Jag ska åka på festival och ha roligt och hångla och mina vänner ska sluta upp som en mur kring mig om han närmar sig.

Bara i kväll

Lördag. Eller kanske är det söndag med några minuters marginal. Jag trevar i min väska efter en tändare. Cigarett i mungipan.

En fladdrande låga. I andra änden av lågan en lång och blond man. Han ler. Vi pratar. Jag kupar handen runt hans låga och drar i mig röken och tittar under lugg på honom. Blir av nån anledning en blyg viol för några små sekunder.

Han säger att han såg mig redan när jag kom. När vi bekantat oss en stund säger jag nåt roligt och han skrattar bullrande högt och tittar på mig och han säger att jag är underbar.

Han tar min hand när vi kryssar fram mellan finklädda och glada människor och han håller så försiktigt han kan i den när vi plötsligt står i Berzeli park och inte riktigt vet vad som ska hända härnäst.

Han säger att han gillar mig. Och i kväll gillar jag honom också.

När inget hjälper

Lördag. Jag är på landet, mitt bland ängar och hästhagar. Ingenting här borde påminna om Honom, allt här är helt befriat från släktskap och anknytning.

Ett lamm pussar mig på näsan, en hästmule smeker mig i nacken och ibland får jag en katt på magen som gör mig varm i hjärtat och jag suger i mig av villkorslös kärlek. Den strömmar på gården, och mina vänner liksom pusslar ihop mig så man nästan kan se motivet igen.

Allt här är så bra. Ändå blöder jag. Ändå är varje minut en kamp mot impulsen att höra av mig. Ändå grät jag på tåget hit.

Om att bli kär. Igen.

Tisdag. Det är på väg att slå om till onsdag.

Mitt emot mig på tunnelbanan sitter ett par. De är kära på det där trygga sättet, omtänksam ömhet som sker i det tysta. Hans hand på hennes ben och en blick och en snabb puss på en varm kind.

Jag tittar på dem. Och plötsligt slår det mig att jag förhoppningsvis kommer bli kär igen. I någon annan. I någon som är kär i mig och kanske har sin hand på mitt ben och bryr sig om mig och pussar mig på kinden bara för att han inte kan låta bli.

Jag kommer bli nykär. Uppleva den känslan igen, med någon annan. Det känns overkligt och fint och lite sorgligt på samma gång. Och jag längtar.

Balkongen, åh balkongen

Fredag. Vi sitter på det varma golvet på balkongen och vi har omaka glas med vin i och äter pizza ur kartongen. 

Veckan har varit tuff och har gått hårt åt hjärtat som flämtat och vridit sig men klarat sig så här långt och nu omfamnas så varmt och ömt.

Fem vänner och musik och sommarnatt och t-shirtvarmt och glada minnen och roliga planer och en golvlampa som flyttas ut och sprider ljus över vårt gäng.

Den bästa sommaren. Och Han får mindre och mindre plats här.

Om du vill ha mig

Tisdag. Jag står på en höjd i stockholmskvällen och tittar mot Södermalm. Bredvid mig sjunger Håkan Hellström att om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.

Där på andra sidan vattnet på den där klippan längst ut på Södermalm hade vi vår andra dejt. På en gård smög vi in med två plastglas och en flaska och skrattade åt att Orup hördes ända från Grönan och blev chockade av en stigande luftballong.

I morgon skulle det ha varit vår årsdag. Årsdagen för den där kvällen då vi trasslade ihop oss på Trädgården och föll för varandras humor och pratade om allt och du hade den där surftröjan och jag min randiga kjol och vi kysstes i ett gatuhörn och jag blev kär.

Och jag vill bara slå mig själv i skallen med en hammare. Hur vackert Håkan än sjunger.

Om det döda som spökar

Lördag. Jag ligger kvar i sängen i över två timmar efter att jag vaknat och borrar ned ansiktet i den vita kudden och tvinnar in min kropp i sommartäcket.

Jag plågar mig själv. Kan inte släppa Honom med tanken. Försöker minnas hur han luktar och hur hans axel känns och hur perfekt våra kroppar satt ihop under täcket.

Jag känner hur något är dött inom mig. Ett lik som inte bryts ner och som inte kan uppstå igen. Något har dött och det kan inte ersättas. Det bara fortsätter att spöka inom mig. Och jag känner mig så ensam.

Om det som skulle ha varit men aldrig blev

Tisdag. Jag sitter gömd bakom ett buskage. Jag har tillfälligt smitit från mitt jobb och gått undan och känner att huvudet måste tömmas. 

Och hjärtat! Hjärtat som är så sorgset så sorgset och känns som det aldrig kommer bli helt igen. Känslor som jag aldrig trott kunde kombineras sitter nu kedjade samman, lycka och brustet hjärta går hand i hand.

Jag är lycklig. Det är min bästa sommar och jag är så lycklig så lycklig. Men hjärtat är så trasigt och det känns som jag snubblar över skärvorna om och om igen.

Det skulle ha varit vår sommar. Det skulle ha varit vi. Det skulle ha varit Han.

I dag är jag din klippa

Fredag. Jag sitter i en kyrka och trycker ner tårar medan någon jag inte känner spelar "Unforgettable" på orgel. 

Jag trycker ner tårar för att jag har min mamma bredvid mig i kyrkbänken och hon har förlorat sin man i en vidrig sjukdom och hon gråter och alla gråter och jag försöker vara en stark axel för henne att luta sig mot.

Jag lägger en ros på kistan och följer min mamma ut och medan klockorna ringer går jag på gruset och runt hörnet och sedan gråter jag högt.

Med någon annan

Torsdag. I dag är en sådan dag. Dagen då jag fastnar med blicken på en bild av honom, oförmögen att titta bort och jag undrar vad han gör och försöker komma på hur han luktar och tänker på hur jag trodde att det alltid skulle vara vi.

Och när jag borstar tänderna skäller jag på honom, pratar med mig själv som en galen och är arg och säger allt som trängs inne i min kropp.

På bussen ser jag par och försöker jag föreställa mig att jag ska gifta mig och leva med någon annan. Med någon annan... Och det är omöjligt.

I en armé av vänner

Midsommarafton. Den senaste veckans kontakt med Honom har gjort mig darrigt ledsen rädd. Rädd att inte kunna skaka av mig och tänka på och sakna extra mycket denna dag.

Men så blir det midsommarafton. Och runt omkring mig finns en hel armé med vänner och underbara människor. Och det blir morgondopp och milsvid utsikt och hästritt på blomstrande ängar och jag galopperar så håret fladdrar. 

Och det blir munspel och öppen eld och matning av lammungar och dansa livet ur sig och allsång och nattliga båtfärder.

Och jag har en stark arm omkring mig som trevar efter min hand under en varm filt och inte en enda sekund är jag något annat än lyckligast.

Jag är inte kär i dig längre

Klockan är 22:26. Vi har pratat i telefon i tre och en halv timme och det är första samtalet sedan den där dagen i början av mars.

Han gråter och jag gråter och mellan tårarna glimmar ibland små fragment av vad som en gång var två bästa vänner som älskade varandra över allt annat.

Och när jag hör spillran som han är i dag, när jag hör han hulkande gråt som jag aldrig hört den förut. Då känner jag hur den starka virveln drar mig ner igen, jag tumlar handlöst tillbaka mot längtan och smärta och omöjlig kärlek.

Och 48 timmar senare skriker mitt hjärta efter honom och det är så öronbedövande att jag ber honom bekräfta det jag måste höra:

"Du ska veta att jag älskar dig mer än någon annan på denna jord. Och du är den finaste jag någonsin träffat. Men jag är inte kär i dig längre. Förlåt".

Jag och livet är ihop igen

Lördag. Det är sommarnatt. Himlen är mörkblå och luften sval och jag fryser förmodligen men skyddas i kväll från alkt sånt med glädje och skratt och allsång.

I köket trängs folk och ballonger och flaskor och framför spegeln i hallen står jag och bättrar på de röda läpparna och känner hur livet strömmar igenom mig. Jag och livet är ihop igen och vi är nykära och trivs så bra ihop. Passar ihop.

Och på balkongen pratar vi om arkitektur och roliga minnen och vi betydar vår kärlek för varandra. Och när klockan närmar sig gryningen och alla andra har gått in för att dansa blir jag kysst mot ett balkongräcke.

Nu är han fri

Och så dör han. Vi har vetat i ett år och ändå är det omöjligt att ta in. I en säng på ett sjukhus slutar hans hjärta till slut att slå, slutar lungorna att andas. med sin fru och sina barn omkring sig, lugnt och stillsamt. Och jag försöker stötta min mamma som står på det där sjukhuset 70 mil bort och istället gråter jag när jag vi lagt på.

Planerar blommor på en kista och annons och musik och en biljett och något svart. Och allt det där känns världsligt när jag tänker på att hon är ensam och huset är tomt och hennes man är död.

Men nu är han fri från den där kroppen som till slut inte ens var hans. Fri från medicinerna som gjorde att han försvann. Nu kan han prata och gå och äta igen. Och jaga med hunden i skogen, hon som väntat på honom i ett år. 

Tillbaka på ruta ett

Och så hittar jag ett inspelat ljudklipp på när Han snarkar och jag tänker på hur mycket vi fnissade åt det.

Och jag dör inombords av saknad och kärlek.

Måndag: Pingis på Östermalm

Vi möts på Karlavägen. Stockholm dränks tillfälligt i regn och jag blir blöt i frisyren men det är inget att göra åt.

Hans kram är hård på det bra sättet, eller kanske är det bara hans bröstkorg.

Han föreslår en flaska istället för glas och låter mig välja och det blir bra och gott och vi pratar om allt. Oavbrutet. Och när maten är slut och flaskan är tom går vi tre kvarter bort till hans jobb och spelar pingis. Vi pratar och skrattar och slår bollen fram och tillbaka och plötsligt har det gått fyrtio minuter.

Och jag vet att jag vill träffa honom igen.

Saker jag gör

Saker jag gör nu när jag inte längre är med Honom:

1. Delar upp en film i fyra delar när jag blir trött.

2. Har på mig vad jag vill. Inte sånt som "han kanske gillar".

3. Har små handväskor, eftersom jag inte pendlar mellan hans hem och mitt.

4. Köper nya underkläder. Fina underkläder. Heta underkläder.

5. Känner mig trygg.

Tryck "sänd"

Det har tagit mig två veckor. I dag svarar jag på Hans sms.

Jag har på nåt sätt väntat på rätt tillfälle och tänkt att det ska fyka upp ett sådant, när jag mår toppen och livet är prickfritt och jag har roliga planer och umgås med härliga vänner och liksom är untouchable. 

Det är inte i dag. Men jag vill bli av med det, för det har gnagt på mig varenda jävla dag sedan Hans mess damp ner i min telefon.

Jag skriver att jag inte vill träffa honom, inte vill höras och att det rör upp för mycket. Att jag inte tycker att jag känner honom längre och att han krossade mig på ett sätt som jag aldrig tidigare har upplevt.

Jag trycker på skicka och det sargade hjärtat stannar helt för en sekund. Jag väntar på panik och kolsyra i näsan och tårar bakom solglasögonens svarta glas. Men inget händer. Jag känner mig lättad.

Och plötsligt inser jag att jag saknar honom

Det är den sista dagen. Ute är det sommar och jag river förvirrat i min garderob efter ett plagg som matchar detta väder och provat och provar och vill vara somrig och fin och han sitter på sängkanten och tittar på och säger att allt är fint.

Och vi går hand i hand till tunnelbanan och jag tänker på att han höll handen redan första dagen och hur det då gjorde mig obekväm och hur jag nu tycker det känns fint. Tryggt. Bra.

Och vi går till kaffebaren och han tar en kopp to go och jag köper en hutlöst dyr juice och vi går över gatan och köper glass. Och sen ramlar vi ner på en solig plätt i Vasaparken och så plötsligt är det som alla andra på denna proppfulla plats upphör att finnas.

Vi kysser varandra länge och jag ligger på hans bröstkorg och vi pratar om skotska apoteksregler och reklamfilmer.

Och vi kysser varandra lite till. Nej, mycket, det är nästan det enda vi gör till slut och jag lägger emellanåt min nästipp mot hans mörka skägg, så mjukt och så fint.

En timme senare har han åkt.

En morgon innan han flyttar långt bort

Söndag. Det är för tidigt för att stiga upp, mest för att vi lade oss för sent.

Vi ligger rumpa mot rumpa. Hans hand på min höft och det känns som en obekväm ställning för en hand och ändå vill han inte ta bort den och jag tänker på att han gillar mig tillräckligt för att ligga obekvämt.

Han snarkar. Gud i himmel, vad Skotten snarkar. Men i dag står jag ut med det för om några timmar åker han och flyttar hem till Glasgow igen och är inte bara en tågresa bort och kanske aldrig kommer snarka i denna säng igen.

Och jag saknar honom lite redan. Och så vänder han sig om och mumlar 'Come here' och drar mig intill sig så nära så nära.

Och det skaver ännu

Onsdag. Vi sitter på en indier på Södermalm och vi har fingrat på menyn så länge och redan pratat om stora ämnen. Vi beställer och mat kommer och stora ämnet gör små rännilar som vi kastar oss in på helt utan hämningar.

Vi är två personer i liknande sits, men medan jag doppar mitt nanbröd i den starka såsen går det upp för mig att vi ändå har det så olika fortfarande.

Jag upptäcker att mitt hjärta fortfarande blöder och det gör ont när vi pratar om sånt som hon kan bli glad av att minnas och tänka tillbaka på och ont är inte längre ett ord starkt nog när hon börjar prata om den där platsen på hans axel som var som gjord för hennes haka.

Jag tänker på Hans axel. På min haka mot Hans fina nyckelben och på min näsa mot hans hals och på våra ben som alltid hittade samma synkroniserade sätt att slingra sig runt varandra utan att skava någonstans.

Utan att skava, ja. Plötsligt skavde allt för honom, skavde jag. Och mina ögon fylls av tårar igen. Och jag gråter lite ner i min balti curry.

Och så fladdrar hjärtat till igen

Det blir söndag. Jag ligger i en säng i ett hus i Göteborg och rummet är varmt och lite kvavt och jag har sparkat av mig täcket.

Bakom mig skedar Skotten. Han ligger tätt tätt mot mig och hans arm håller så hårt om mig och ibland pussar han min varma nacke och jag tycker så mycket om det.

Där är jag. Med i tanken någon helt annanstans. I tanken är jag i ett sms som kom i går och när det kom var jag glad och stark och tuff och nej det gör inte ont och ja han är ett as. Men sen. Han vill träffa mig. Han saknar mig. Skriver han, och jag svarar inte. Efter en stund skriver han då "eller så får jag försöka acceptera att du aldrig vill se mig igen. Men jag vill ändå träffa dig".

Det är i de meningarna jag är. En annan man skedar mig och vi är nakna och han tycker om mig, men jag är så långt borta just då.

Två små nycklar

Fredag. Jag öppnar den där lådan i min teakbokhylla som jag stängde för tre månader sedan. Då stängde jag den med galopphjärta i bröstkorgen och tårar och smärta och ett fullständigt tappat hopp. Med det som kändes som ett förlorat liv.

Sedan dess har lådans innehåll som bränt genom träet, skickat ut strålning och ibland förgjort mig så att jag måste ut ur lägenheten för att komma undan.

I dag öppnar jag den. Jag tar fram nycklarna som ligger där och jag känner knappt igen dem där de skramlar i min handflata. Strålningen är borta, de bränner inte alls.

Och jag tar fram ett kuvert och jag skriver Hans adress på det. Och så låter jag nycklarna falla ner där och klistrar igen. Och sedan står jag där och förundras över hur jävla extremt jättelite det känns just nu, i detta lilla ögonblick. Det känns inte alls.

Och jag tror de spelade nåt med N.E.R.D

Lördag. Dansgolv i pumpande rött och folk är varma, svettiga, lyckliga och min klänning är tunn och mitt hår alldeles yvigt av den fuktiga värmen. 

Jag säger nej till ett glas till men ja till en dans. Jag känner mig odödlig. Jag möter varje blick jag dras till, ler mot varje varmt ansikte som fångar mitt intresse och jag lever. Så in i helvete lever jag.

Lyckan är på riktigt, ingen sorg når in här och ingenting känns förljuget. Jag kan vänta med att oroa mig och ängslas och vara rädd för att se honom möta honom prata med. I kväll kan ingen ta mig.

Dessa jäkla stygn

Torsdag. Debaser. Kvällssol. Ofodrad mockajacka.

Jag kände det på mig redan innan. Men snart får jag det svart på vitt: Jag kan se hans kompisar några meter bort och det gör mig inget. Det ger mig inte magont eller svettningar eller ångest eller sammanbrott. De ger mig... Ingenting.

Vi pratar om honom och det som hände och gaddar ihop oss och ja han är ett as och ja det är helt sjukt och ja jag är hetare än han är. Vi pratar om honom som ingenting, och vilken jävla idiot och fan vad gött med ett skotskt högvilt och singelsommar och efterfester på båtar i Liljeholmen.

Vi skålar och skrattar och dricksar och morsar på hiphop-grupper. Och på vägen hem tar jag lätta steg men känner ändå de jävla stygnen i hjärtat som ibland inte känns som de ens läkt ett endaste litet dugg. Och jag messar skotten som någon slags tröst men får inget svar och går och lägger mig. Och det känns så ensamt.

Allt som påminner om dig (ditt as)

När vi fortfarande var tillsammans tänkte jag ibland på hur jobbigt jag skulle tycka att det var att bli påmind om Honom. Eftersom hans yrkesgrupp är överallt i den här jävla stan. Att jag inte skulle kunna se en byggbil eller ett par snickarbyxor utan att bli kastad tillbaka.

Där är jag nu. Hela min insida slår saltomortaler så fort jag ser en byggarbetsplats och hjärtat fladdrar och pulsen rusar iväg och gör mig tom och liten och ledsen och trasig på nytt.

Hur länge ska det vara så här? Jag vill att det ska vara över.

En man, en båt och ett glas bordeaux

Klockan är halv fem. Det är morgon i Liljeholmen och vattnet är helt stilla. Jag sitter i en solstol på en båt och har ett glas bordeaux i handen och lyssnar på fransk musik.

Och i solstolen bredvid sitter en fransk man och även han dricker bordeaux och vi pratar om strunt och säger något om en stjärnhimmel vi aldrig såg för att det var molnigt. Och hans fingrar leker lite med mina men vi gör inget mer än så.

Jag är inte här för att det ska hända något. Jag vill bara vara här och känna sommar och frihet och spontanitet och vara med en fransk man som bor på en båt. Och Jacques Brel sjunger om att inte bli lämnad och vattnet är helt blankt och jag är lite full men inte så himla. Och klänningen är precis lagom tunn i nattluften och jag känner inte att jag fryser förrän jag inser att vinet är kallt.

Jag står på däck och ringer en taxi. Han tar mitt glas och ställer ner det på relingen och så ber han mig stanna hos honom i natt. Men jag vill att den här kvällen ska vara precis så här, ingenting ska få ändra på den, för i dagsljuset ser allt lätt så annorlunda ut och blir på riktigt. 

Och vi kysser varandra lite trevande och sedan åker jag hem. Och i mitt huvud lyssnar jag på Jacques Brel.

Och snart finns vi inte mer

Kan inte ta in och smälta att han har sålt lägenheten. Det tog två månader.

Den där lägenheten som det alltid kändes som han älskade mer än mig, som alltid fick gå före allt annat och alltid var viktigast. Som var ett hål i marken när vi träffades och som blev det stoltaste han hade.

Två månader senare är den såld för att den påminde för mycket om mig.

Och jag har köpt ett eget lås. Ett nytt lås. Han har ingen nyckel dit.

Måndag. Jag har en enda sak kvar att hämta hos honom. I hans cykelrum står min cykel, min gula fina. Men jag kom inte åt den sist, för den var fastlåst i hans.

I dag åker min kompis dit. För att hämta den. Och här hemma sitter jag och kan inte tänka och inte fokusera och mår illa av tanken på att han ska träffa min vän och på så sätt klejma något i mitt nya liv. Och kanske ställer han frågor och försöker ta reda på saker om mig och hur jag har det och det gör att jag känner mig smutsig. Inkräktad på.

Och jag tänker på hans jävla sms där han skrev att han tyckte att det var konstigt att jag inte vill hämta cykeln själv och ses och morsa och prata lite och jag blir förbannad ledsen arg förkrossad av att han inte fattar. Han fattar inte. Han har ingen jävla aning.

Och jag försöker lugna de trasiga skärvorna av mig med ett glas champagne.

Och om några minuter låser han upp min cykel, och sen hoppas jag att jag är fri för alltid.

Det finns någon annan

Jag står i mitt badrum. Jag står och sminkar mig, men fastnar med håglös blick någonstans långt långt bort i spegelns djup.

Saknar. Något så in i helvete saknar jag.

Och sen tänker jag på allt jag önskade ur vår relation och allt jag ville att han skulle ge mig som han aldrig gav mig och alla gånger jag undrade varför jag inte dög och räckte till och bara kunde få bli älskad utan 'men' och parenteser. Utan att behöva anta en annan form och försöka passa i den jättelilla ramen och behaga och vara ett jag som jag inte kände. Allt för att få hans kärlek, till hundra procent istället för femtio.

Och jag tänker på hur inget av detta finns i hur Skotten är mot mig. Hur jag vaknar av att han ligger och tittar på mig och säger att jag får honom att tappa andan. Och hur han inte kan hålla sig borta från min kropp för ens en sekund. Och hur han skrattar åt allt, tycker att jag är smart, längtar efter mig och säger att jag är vild och underbar och perfekt och vill inte ändra på nåt.

Och jag tänker att det är så här det ska vara. Att älskas utan parenteser. Kanske inte av Skotten, men av någon annan. Det finns någon annan där ute som är rätt.

"Det är så jävla sorgligt allt det här"

Torsdag. Jag tittar i almanackan och tycker att det känns som jag glömt något, att jag borde vara någonstans, någonstans bra. Det går några timmar, det gnager i mig och jag försöker ömsom lista ut och ömsom ignorera.

Till slut inser jag att jag skulle vara i London nu. Med honom och hans bäste vän och dricka pints och äta fish and chips och gå på konstiga klubbar och fira vännens födelsedag och stå och svaja i tveksamma gatuhörn tidigt på morgonen. Vi hade pratat om det så länge, åka bort bara vi tre. Och i London skulle vännen ge oss en brakmiddag på finrestaurang som försenad födelsedagspresent till mig.

Nu blev det ingenting av någonting. Ingen av oss är i London. Det finns inget kvar av det där värt att fira, för mig. Vi kommer aldrig mer umgås, kanske bara ses av misstag på stan, förmodligen nattetid.

Jag skickar ett grattis-sms till vännen. Han svarar snabbt, ett starkt tack. Och ett ännu starkare "det är så jävla sorgligt allt det här".

Det är fortfarande det. Vissa dagar mer än andra. Så jävla sorgligt.

Och så gör han crêpes

Det är måndag. Vi har vänt på dygnet och han är ledig och jag är ledig och vi gör måndagen till en söndag och kliver upp långt senare än alla med jobb äter lunch. I 48 timmar har vi haft ett parallellt universum och knappt ätit och knappt sovit och allt har kretsat kring oss. En ytterst liten omloppsbana mellan dessa fyra väggar.

Det är som att det sitter en magnet mellan oss, det går inte många sekunder innan hans händer är runt min midja, han läppar mot min nacke, min kind, min hals. Jag är som en svulten igel och tar emot och suger i mig all kravlös stormande passion som han överröser mig med och jag känner att jag snart tror på allt kärleksfullt han säger till mig. Och det lyfter mig, upp och bort och plötsligt är jag galaxer från det svarta hålet.

Och han står i mitt kök och lagar crêpes åt mig till frukost och bränner dem nästan varje gång han smiter in i sovrummet och pussar mig på pannan och ler så fint med de där skotska blå ögonen. Och han skakar på huvudet och säger att han den där förra måste ha förlorat förståndet som släppte mig och skrattar och tycker om mig gränslöst mycket.

Sen åker han hem till sin kust. Vi springer med andan i halsen, kastar oss mellan slött rullande resväskor och upp för rulltrappan och de stänger precis dörrarna men han får åka med. Och adjöet blir snabbt och odramatiskt och ingen behöver hinna fundera på vad man säger till någon som gett en en sådan här helg och hur rundar man av och vi hörs?

Och bussen hinner inte ens svänga ner mot Klara sjö innan han plingar till i min telefon.

En Skotte i Stockholm

Det blir lördag. Jag ligger i sängen och ser klockan närma sig avresa. Nu står han på en station på en annan kust och ska snart kliva ombord. Skotten.

Jag blir glad och nervös på samma gång och i magen kryper en oro upp som egentligen inte har några ordentliga bra skäl alls för sin existens. Den kommer på automatik, för att det här inte är nåt jag gjort förut och för att ingen annan man legat i denna säng på så många år och för att det här är min hemmaplan och jag känner många här och tänk om jag springer på Honom mitt i allt detta och jag och Skotten känner ju inte ens varandra särskilt väl.

Sen tänker jag på detta. Hur enkelt allt kan vara om man bara låter det och hur bra man kan må om man bara slutar hålla på och att oron bara är välkommen in här om jag har nåt att oroa mig för.

Skotten avgudar mig. Nu släpper jag garden och bara kör.

EDIT: Har ni helt tappat intresset för att kommentera nu? Har det blivit tråkigt? M v h, Bekräftelse-torsk 83.

Jag går vidare

Jag sitter i stolen igen. Ser rakt in i den där lägenheten som jag tittade tomt på den där veckan han gjorde slut. Då var allt i mig lika svart som den rutan och lika tomt som min blick.

Terapeuten tittar på mig och säger återigen att hon varit så orolig för mig. Jag vet vad det betyder. Men jag är inte kvar där längre. Fast vi pratar om honom, om vad jag saknar och varför och de där tårarna som jag inte känt av på ett tag, de tar ett grepp om mig igen.

Jag låter mig själv sakna, sörja, avsky och efter ett tag lägger sig det värsta. Jag säger att jag tror att jag inte saknar honom. Det vi hade när det var bra, visst. Den han var när han var min bästa vän, absolut. Men jag känner inte att jag saknar honom. Längre.

Och sen vågar jag inte ens tänka tanken att jag gått vidare några små steg till. Vill inte jinxa. Men är jag ärlig så har jag nog det, kommit framåt.

Ctrl+Alt+Delete

Vi går längs med den lugnaste delen av Kungsholmens vatten. Förbi minigolfen och båtklubben och solen skiner så starkt att jag vill klä av mig lite, men vågar inte riktigt ta ut en sådan seger för tidigt. Istället svettas jag lite i nacken där mitt skinn möter jackans.

Och vi pratar om dejter som varit, killar som är och skottar som kommer och vi skrattar. Jag skrattar. Åt hur det är, hur det känns, vart det är på väg. Ett nytt jävla liv med nya jävla saker men också nya möjligheter, nya känslor, kyssar och förmodligen bråk. En massa saker jag inte vet något om än.

När jag kommer hem tänker jag på honom. På att jag tror att jag har glömt hur han låter. Hur han luktar och hur han känns. Och det gör ont igen. Det känns som att det kommer göra ont för evigt och mitt hjärta fladdrar till av saknad och pulserar på ett helt nytt sätt.

Jag gråter inte, men ändå gör det så ont i bröstkorgen som varit med om allt redan. Jag vill att det ska vara över nu.

Insikt? Det blir 640 kronor, tack!

Vi ses vid Svampen. Vägen dit har varit glesbefolkad men här svämmar stan över och det är lunchöl och lossade slipsar och bländande gass och livet kommer liksom åter på denna lilla skymfplats av stan.

Vi trotsar ljuset och trevar oss in i mörkret av restaurangen och det brusar av liv och köket är stökigt och högljutt och bland borden är det trångt. Här regerar en annan typ av människor, en finare sort men i dag kan de inte röra mig. Inte i dag, dagen som började med att jag dansade samtidigt som jag bäddade sängen. Idag kan ingen ta mig.

Och hundralapparna rasslar iväg och sväljs i form av anklevrar och oxkinder och jag glömmer vad klockan är och ett glas till av ett rosévin så klart att det med nöd och näppe lyckas bli rosa.

Och plötsligt inser jag att vi pratar om honom utan mitt hjärta blir till ett skrämt litet russin. Stresspulsen har gått klart sitt skift och något lättare har tagit dess plats. I ren förvåning blir jag blank på ögonen, men ingen gråtkänsla ger mig kolsyra i näsan. Och i nästa ögonblick känner jag att jag kanske precis passerade över till den andra sidan av detta lilla helvete.

Ett glas rött och några Sovjet-stater

Jag har alltid varit mest lik min far. Som person, som fejs, hela mitt DNA. Och så sitter han mitt emot mig på Östgötakällaren och vi äter entrecôte och pratar om allt: Om att bli lämnad, om att känna hur man tappar det, om att resa sig på nio. Och det är som att inget ämne är för stort, för svårt, för skrämmande.

DNA är en kraftfull sak. Och familj och stöd och ett vanligt liv och där man får känna saker och sen prata om det.

Vi tar två glas efteråt, bistrostämningen smittar och vi känner oss kontinentalt avslappnade och släpper tanken på i morgon. Vi pratar om hemma och mitt nya jobb, om resor och gamla Sovjet och Nato.

Allt känns som vanligt. Och jag visste inte ens hur mycket jag hade saknat "vanligt" förrän nu.

Nattliga repriser

Det är natt. I mitt undermedvetna spelas samma typ av historia upp som varje natt. Jag och han. Platserna varierar, situationerna varierar, men utgången är beständig. Ingenting ändras.

Den här natten är vi på fest. Allt är som vanligt, men jag går runt och känner att något är fel. Han är ointresserad, jag är desperat. Jag gör allt jag kan för hans uppmärksamhet, vrider mig åt än det ena, än det andra hållet. För att passa, för att duga, för att bli godkänd.

Så går han. Plötsligt är han borta. Och jag står ensam kvar på en farstukvist i ett rött hus någonstans mitt ute i ingenstans.
Det är märkligt hur nära sanningen det är.

The grand tour

"Det finns en massa saker jag vill se i Stockholm", säger han och jag blir förvånad men glad och frågar vad det kan tänkas vara.

"Ditt kök, ditt vardagsrum, ditt sovrum", svarar han och skrattar på ett sätt som får mig att tycka om honom nästan på riktigt.

Lilla Skotten, kom hit du bara. Min lägenhet är fantastisk så här på våren.

Att springa från spöken är ett jävla jobb

På löpbandet. Det är söndag och jag springer som att jag hade alla demoner i världen bakom mig, flåsande, dregglande med armar som griper efter mig. Jag springer som om det inte fanns en morgondag.

De senaste nätterna har han spökat i mina drömmar. Ömsom är vi ihop men nåt känts fel, ömsom hatar jag honom, skriker, rasar. Jag vaknar med kuddarna på golvet och pulsen ekande i huvudet.

Därför springer jag. Ångesten svettas ut och bildar ledsna ringar på linnet, pölar på bandet. Och jag höjer musiken tills det inte går mer och ändå dövar den inte riktigt och jag trycker upp bandets tempo ännu mer och känner hur jag nästan tappar balansen.

Jag kliver av. Det är söndag. Och snart ska jag sova igen, drömma.

Att stänga en bar

Det rasslar till när grinden dras ner vid dörren. Plötsligt är baren stängd och låst men här inne fortsätter festen. Personalen har slutat och sätter på sin musik och bredvid mig sitter kockarna och slänger käft och deras tröjor är skitiga och deras dialekt kraftig och vi skrattar.

Och plötsligt hälls det upp sprit i små glas och det kostar ingenting och det skålas och skrattas och spriten är gjord på kronärtskocka och god men inte för stark.

Och när vi senare ramlar ut på gatan är det tyst där ute, lugnt så när som på våra högljudda röster och vi tar konstiga bilder på konstiga saker hela vägen hem.

Dagen efter flyger vi hem. Säger hej då till stan med en kaffe och ett bakverk och styr kosan mot jämngrått Stockholms-dis. Och hjärtat värker så mycket mindre än innan.

På natten drömmer jag att jag är ihop med honom, bråkar med honom och vaknar ledsen. Sen tittar jag på bilderna från resan och känner mig stark och glad och nästan bra.

Rom, dag 1

Vi landar. Det är varma vindar, generöst soliga gator och vi dras med nästan magnetism in på en uteservering i en av vår stads bästa delar. Och så beställer jag det som plåstrar ihop hjärtat som inget annat.

Det här med att slänga en gammal flyg-tag som då betydde så mycket

Från och med du

Jag sitter på en solig trappa med utsikt över något vatten. Det är en massa plusgrader och folk verkar yra av vår.

Jag flankeras av två fina människor. Den ena är en av mina bästa vänner, en klippa att luta sig mot. Den andre är så ny som en vän kan bli. Han är nog inte ens min vän än, men kanske kan han bli det någon dag.

Vi träffades på ett mörkt dansgolv kvällen innan. Han pratade skotska i örat på mig och drog sin skäggiga haka mot min och i dag vill han inte gå hem. Så han följer oss över stan. I morgon är han bjuden på fest hos oss och min kompis rumskompisar. Han tackar ja direkt, håller handen vilsamt i mitt ryggslut och ser på mig med en blick som är kärleksfull men utan krav och utan "hur ska jag" och "tänk om han". Allt är en blandning av på riktigt och på låtsas, just som jag vill ha det.

Och folk ramlar in på festen, plötsligt är det en glad människa i husets varenda hörn. Och vi grillar och dricker vin och spelar musik och alla pratar om min blåa mockajacka. Och alla vill snacka med Skotten, som hamnar direkt i epicentrum. Och han söker hela tiden min blick över folks huvuden och ler med båda ögonen. Och så stannar han en natt till. Och verkar aldrig vilja gå hem.

Den här helgen rensar jag kroppen på allt dåligt. Hej då svärta, hej då gammal kille, hej då djupa hålet av smärta. Här och nu börjar något nytt.

Samma plats, men ändå helt olika

En ny dag, ett nytt tåg, ett nytt väderstreck. Korsa landet för att komma till en kust där en symbolisk kick-off ska äga rum. Jag har skinnjackan på mig, för att ge fuck you till vintern och allt som hände då.

Föregående kväll hade jag en britt i mitt hem. Jag stod och tittade på när han tog över mitt kök och lagade mat åt oss.
Klockan var tidigt på eftermiddagen när vi öppnade vinet och han smög upp bakom mig och kysste min hals så där som man gör med någon man verkligen gillar och hans händer var mjöliga och köket blev ett kaos av ingredienser.

Och han när några timmar senare skulle gå hem hajade min hjärna till. För det var inte länge sen den förra mannen i mitt liv stod i samma dörröppning och svek mig och oss och allt jag trott på och gick rakt ut ur mitt liv.

Det är annorlunda nu. Det här har inte sönder mig, det helar.

En britt och en kyss

Vi ses i Skanstull. Han är nyduschad utan att lukta för mycket duschkräm och kramen är varm. Vi skrattar redan när vi går mot baren som är stängd. På nästa ställe får vi komma in och på väg upp för trappan har spänningen redan släppt.

Hans brittiska charm golvar mig på det där sättet att jag vill flytta ut på engelska landsbygden och laga plum-pudding.
Vi pratar om allt, om konstiga jobb vi haft och om östeuropeisk mat och då och då rör han flyktigt vid mitt högra knä för att visa att "ja, jag gillar dig".

Vi spelar låtar för varandra och kan direkt känna av vad i spellistorna som vi skulle gilla.
När stället stänger följer han mig till tunnelbanan. Han drar mig nära och jag blir plötsligt blyg. För någon sekund känns det som jag håller på att vara otrogen. Men jag kommer till sans lagom till att han kysser mig. I ett gathörn i mörkret på påskens sista dag. Och det är en fin kyss, den får mig att le.

På natten kan jag inte sova. Vi sms:ar i två timmar, bestämmer att ses igen två dagar senare. Och i bröstkorgen jublas det, och det håller mig vaken. Men det är en helt annan vakenhet, något jag inte känt på mycket mycket länge.

Hörru livet! Än är jag fan inte död

Söndag. Jag åker tvärbanan förbi Stora Essingen. Det är så soligt ute att man kan föreställa sig klipporna inbäddade i grönt.

Jag har solglasögon, discotröjan under jackan, en flaska champagne i ena näven. Lyssnar på Rodriguez och Krunegård, och vagnen kör förbi en man som är väldigt lik Ebbot.

Jag vågar inte ta ut någon seger i förskott. Men i dag känner jag av livet. Trevande och med något annat än bara stressdunk i hjärtat. Bland de hårda slagen känns det ibland som... Hopp?

En dejt med han som aldrig hade en chans

Det blir lördag. Jag ränner mellan garderoben och badrummet, en ritual som främmande bekant. I halsgropen maler ett illamående som inte går över och händerna darrar lätt.

Tidigare på dagen har jag tagit min andra tablett antidepp. Symboliskt nog fastnade den i halsen och satt på tvären i två timmar innan den försvann ner i djupet. Som att min kropp samarbetar med instinkten att låta bli.

Jag kan nu inte avgöra om det är därför jag mår så vidrigt illa. Eller om det är av tanken på att sitta mitt emot en man på en date. Att konversera och skratta och fundera på vad man vill med denna människa. Medan den enda människan jag vill ha sitter i en annan del av stan , helt utom räckhåll.

Det plågar mig. Tanken är outhärdlig. Och självklart är det orättvist mot mannen jag träffar. Det är stelt, han är tråkig och han har träningsskor på sig.

Och vid bordet bredvid sitter kompisen till mannen jag älskar så innerligt. Vi hälsar flyktigt, jag ser att han förstår. Och illamåendet, som dittills varit hanterbart skenar nu och blir en ocean av ångest. Kompisen kommer berätta för honom: Om baren och mig och mannen med träningsskorna och om den uppenbara daten.

Och inuti går jag sönder, allt rämnar och förstörs, och jag bävar för konsekvenserna. För härifrån kommer det aldrig gå att lägga in backen igen.

Att offra en verktygslåda

Jag ligger på knä i hallen. Jag sliter i en verktygslåda som fastnat i den platsbyggda garderoben. Jag gråter, skriker, drar för allt jag har. Plötsligt går handtaget sönder.

Jag storgråter, ylar rakt ut i ingenting. Jag saknar och hatar och tar ut min besvikelse över livet på en verktygslåda.

Jag lyfter luren och ringer mina föräldrar. Jag har inte pratat med dem sedan det hände och nu ringer jag dem båda och är ärlig om allt. Om sveket, om hatet, om hur det känns som allt var en lögn. Om sömnlösheten och ångesten och om aptiten som inte finns.

Och plötsligt så känner jag mig inte riktigt lika ensam som förut.

Saker man gör när man inte har något kvar att förlora

Jag ser sms:et skickas. Det går som i slow motion, svoosch-ljudet låter förvrängt.
Jag är fyra timmar bort från att ha sluppit all kontakt i tjugo dagar. Och plötsligt vill hjärtat i min kropp sluta fungera om jag inte hör av mig till honom.

Så jag gav mig. Gav upp. Svek mig själv och de nitton dagarna och föll. Saknaden är för stor. Jag är för trasig och själen är så blåslagen att det inte går att hålla tillbaka.

Sms:et är en blandning av blödande förgörande sorg och sviken ilska. Det kommer inte få honom att älska mig igen. Han kommer inte ångra sig och komma tillbaka.

Ingenting förändras med detta. Inget.

En tablett i sänder

Jag ligger i sängen. Täcket som en mur runt huvudet. Jag stirrar rakt in i det vita påslakanet. Som jag älskar detta påslakan, bomull och satin i en gudomlig blandning.

Jag funderar på varför jag inte kan förmå kroppen att resa sig. Jag tänker att det nog är brist på motivation. Utanför detta påslakan finns exakt ingenting för mig. Inget!

På sängbordet ligger mina nya två vänner. Den ena ska hjälpa mig sova och den andra ska "boosta mitt mående". Båda skrämmer mig lite. Det känns som jag kliver över en jättetjock linje om jag öppnar de här askarna med tabletter.

Det känns som att ge upp, att misslyckas, att bli exakt så sorlig och patetisk som jag känner mig. Och så tänker jag på det ironiska i att en långhelg i ensamhet inleds med att jag blir tilldelad en massa tabletter som man absolut inte får ta på en och samma gång.

Maxa krediten, sen dö

Jag är tillbaka på vårdcentralen. Hon frågar mig vad jag gör om dagarna och jag svarar att tiden blivit som en seg gröt, full av oidentifierbara punkter.

För en gångs skull är det mest hon som pratar. Jag tittar långt bort, ut genom fönstret och in genom ett annat i ett bostadshus. Där är det svart, ingenting att se. Men blicken har fastnat.

Hon pratar vidare, frågar om jag har fått anti-depressiva förut? Jag svara att nej, bara ångestdämp. Hon säger att vi måste ändra på det. Redan i morgon.

Jag inser att hon tror att den här långa ensamma påskhelgen ska döda mig. Gång på gång frågar hon om skälvmordstankar och jag säger att ja de finns där, men nej jag vet inte hur man gör. Jag säger att jag funderat på att maxa kreditkortet och sen dö.

Hon ser bekrymmrad ut när jag går. Hon säger att jag inte får sitta ensam, att jag måste ringa mina vänner och säga ärligt hur jag mår. Jag nickar och går. Och så är jag tillbaka i den gråa gröten av ingenting igen.

Den tysta hämnden

Tjugo dagar utan dig

I dag är det tisdag. I hemlighet räknar jag dagarna tills det är fredag, för då firar min detox 20 hela dagar.

Den lördagen kunde jag inte föreställa mig att överleva en enda dag utan att få se, höra, vidröra den mannen. Och nu har det snart gått tjugo dagar, och jag är bevisligen fortfarande vid liv.

Knappt vid liv, visserligen. Men ändå. Det är det här jag försöker tänka på i dag när jag har som hundra vilda hästar i bröstkorgen. Deras hovar klaprar mot brötbenet som snart inte håller för mer tryck.

Men jag lever.

Apropå att vänta på något som aldrig kommer

Jag sitter på tågstationen i min gamla hemstad. Här är allt en konstig mix av bekant och helt främmande. Alla hus och affärer ser ut som när jag lämnade dem för tio år sedan, men människorna! Människorna är som utbytta, inte en enda fejs känner jag igen.

Detta är inte hem längre, det är "hem". Med jättetydliga citationstecken. Men sedan han gjorde slut känns Stockholm lite främmande också, som att halva stan bara försvann i början av mars. Utplånat, bara blev ett gigantiskt slukhål där man kan trilla i om man inte aktar sig.

Jag sitter och väntar på ett tåg som inte kommer. Jag vill både hem och inte. Jag bävar för att kliva av i Stockholm, vill inte gå på samma mark som han.

Är nog snubblande nära att bli en sån som ger upp vårdnaden om alla våra ställen. Smyga runt hörn och ha ögon åt alla håll när jag är nära hans jobb.

Precis som jag inte ville. Men ångesten gnager sönder mig.

Vart är vi på väg?

Jag åker tåg. Jag lämnar Stockholm för några dagars re-charge. Jag lämnar Stockholm lagom till att han kommer hem igen: Snart ska vi gå på samma gator, sitta på samma säten på tunnelbanan, pejlas in av samma telemaster.

Jag får galopp-puls av att tänka på det. Eller på honom i vilken form den tanken än må komma. Jag mår illa, det är som att själen vill krypa ut ur bröstkorgen och lägga sig ned och bli angripen av likmask.
Så känns det när jag sitter där i sätet, med passerande åkrar och sjöar för ögonen.

Och samtidigt som tåget rullar förbi den deppigaste orten mellan Stockholm och hemstaden. Precis då inser jag att jag har bra saker framför mig. Att jag tar en stärkande helg borta först. Och sen åker jag tillbaka hem och klejmar Stockholm.

Min stad. Mitt år. Mitt jävla liv.

Ja jävlar, vad jag sov

I natt hände det. Jag sov gott.
Jag drömde på det där lugna sättet, där vanliga saker händer. Ingen som jagar, skriker, stressar, dör. Bara lugn vanlig jäkla koko-dröm. Som mitt vanliga jag.

Det var första natten på kanske två månader. Och det händer direkt efter att jag har satt den första av flera punkter för det som var oss. Det händer direkt efter utflytten.

Kan inte låta bli att tänka på det. Och ta det som att universum från och med kommer stå lite mer på min sida.

Och på hämndfronten intet nytt

Nu är det gjort. Nu är hela jag utflyttad ur hans lägenhet, ner till varenda lypsyl och varenda hårnål.

E följde med, som stöd, skjuts och bärhjälp. Efteråt bjöd hon på yakiniku och rödvin.

Är så glad att hon blockade alla mina tankar om att lägga kräftstjärtar i sockellådan/bakom köksfläkten/i bokhyllan. Jag kommer tacka henne resten av mitt liv.

Verkligheten ba: "Heeeej heeeej!"

Det där jag kände i fredags natt, att jag var stark och på väg att resa mig. En illusion, så klart.

I dag är jag helt under isen. Fullständigt tillintetgjord av heart break, tog mig knappt ur sängen. Pickhjärtat gör kroppen blytung, jag kan inte andas. Och bilden i huvudet på att han i samma sekund svischar ner för en pist på en alp och har the time of his life.

Dör. På alla sätt känns det som jag dör inombords och blir till torra smulor.

Om att känna nåt annat än jävla gråt

Så, i kväll hände något som gör mig mycket förvirrad.
Det är dumpad dag nummer sex, jag har precis kommit hem från jobbet, bytt blus mot hoodie, kickat i gång middag och musik.

Och så inser jag: Jag ler medan jag ylar med i låten. Jag känner mig upprymd och lätt, för första gången sedan det hände.

Typ chockad. Och lättad. En förnimmelse av att ha en chans att komma ut på andra sidan. Jag fattar att det inte är så lätt, herregud som jag fattar det.

Men ändå.

Instruktionsbok sökes

Jaha ja. Hur överlever man en sån här grej då? Jag har inte en aning. Jag har aldrig gått igenom det här förut, aldrig blivit lämnad, aldrig känt eller mått så här.

Äter inte. Sover inte. Lever knappt.

I en vecka till har jag ett jobb att gå till. Sen då? Jag skulle kunna döda någon för att få chansen att vicka för liket. Det hade tagit en massa tid från mig. Tid som hindrar mig från att tänka på honom, ringa honom, kvävas av saknad.

Den här bröstkorgen håller inte för mer tryck nu.

Slutet

Plötsligt är allt över. Han gör slut, säger att han älskar mig mest av alla i hela världen men är inte kär.

Han går.

Nu dör jag. Det kommer ha ihjäl mig.

Cocktail hours

Här fattas bara en siluett av ett kärlekspar och en palm

Den här himlen gör mig gråtfärdig.

Det våras för...

För första gången på jag vet inte hur länge (år?) har jag en ensam söndag hemma hos mig. Jag tog mina saker och åkte hem.

Inte med buller och bång och tårar och "dra åt helvete". Jag bara tog dem och gick. Och på tunnelbanan hem var jag glad och småpratade med fellow passengers och log.

Sedan jag har kommit hem har jag ätit chips, satt tulpaner i vatten, badat, tinat middagsingredienser. Det känns som det kanske våras för någonting.

Det enda vettiga R.Kelly gjort

Jag sitter hos terapeuten. Det rinner in sol genom fönstret och jag har tagit på mig gummistövlar och skinnjacka. Det är vår ute, men i själen känns det som obarmhärtig, osmältbar istid.

Terapeuten och jag håller fortfarande på att lära känna varandra. Hon är väldigt direkt men med snäll blick och röst och jag gillar det. Hon säger saker som jag behöver höra, som gör ont men mest för att de är sanna.

Hon frågar mig om mina tidigare relationer till killar jag varit kär i, ihop med. Hon frågar vad som är så himla speciellt med just S. Om jag inte tror att jag kan vara lycklig med någon annan.

Efteråt går jag hem och känner hur våren känns. Det är fortfarande sol, jag ler mot folk och lyssnar av någon anledning på "The worlds greates" med R. Kelly.

Födelsedag i Lala-land

Breaking news: Jag har varit så upptagen med att ha det bra att jag inte hunnit med att sätta det på pränt.

I måndags fyllde jag 30. S fyllde lite mer, men eftersom vi delar födelsedag och alltid är lediga tillsammans då blev det en fantastisk dag. Sol, barmark, klackar, solglasögon. Pulled pork och rosévin till lunch. Promenad och sedan te på Gondolen. Promenad runt Södermalm. Drinkar på Vampire. Och sedan middag på ny italienare som S valt i hemlighet.

Som bonus på detta jobbade jag dagen efter. Jag vet, det låter ju inte positivt. Men har man inte jobbat på några månader så blir ju en sådan grej som ytterligare en present.

Min kropp ba: "Men vadå? Jag trodde vi mådde dåligt, livet var kasst och vi inte GJORDE roliga saker punkt slut?"
Jag ba: "Jo, men vi varierar oss".

Och så sover vi

En av mina absolut finaste vänner är här. Hjärtat hoppade högt av glädje när hon plötsligt stod i min hall. Och den lättnade känslan när jag får lägga min haka på hennes axel...

Vi kör en beprövad metod. Musiken på lite för hög volym för att man ska samtala bra, men det är lite så vi jobbar. Jag lagar pasta och hackar allt lite för slarvigt och skär mig nästan när jag har huvudet vänt mot bordet hela tiden.

Hon "oh:ar" och "ah:ar" och är den bästa i världen att laga mat till. Och vi halkar in på "kommer du ihåg ni vi" och halkar in på en ny flaska och "oj vad klockan är mycket". Och vi borstar tänderna ihop och säger puss och godnatt och "jag är SÅ GLAD att du är här". Och så sover vi.

Plus en vecka

Well, det är ju ingen som läser detta så jag vet inte varför jag känner behovet att förklara några dagar av tystnad.

Helgen gjorde mig i alla fall snurrig, nästan yr. Fokuserade helt och hållet på att pausa allt jobbigt, fokusera på det bra och njuta av något. Så blev det. Vi åt en schyst middag, lyssnade på soul och skrattade. Åkte till Hornstull och drack vin vid bardisken på Folkbaren. Höll handen, kände oss kära och glada.

Allt sånt som jag älskar. Knappt en vecka efter det värsta, mest omskakande och förkrossande bråket vi haft. Och där av snurrig.

Jag vet verkligen inte vad det här är längre. Vad vi är. Vad han tänker, känner och vill med oss. Vad vill jag? Hur mycket mer orkar jag? Hur långt räcker den här bultande blossande kärleken jag känt för honom sedan den där första kvällen?

Snurrigt.

Ribbing säger nej

Den här veckan har hittills varit fylld av nya situationer:
1. Gråta på sylta i närförort i sjaskiga kläder (och utan bh).
2. Gråta på vårdcentral (även då utan bh, men det är i det fallet ovidkommande).
3. Somna drogad, vakna groggy 13 timmar senare och hela världen är suddig ytterligare några timmar.

När brors fru ringde för att berätta glada nyheter om hennes nya jobb fick hon nog ett lite oväntat bemötande. Magdalena Ribbing har säkert en annan etikett-regel för hur man grattar till sådant.
Fick trots detta erbjudande om att fly dit i helgen om jag vill. Min gästsäng står bäddad och redo. Det enda varma detta hjärta känt den här veckan.

Vill inte.

Mitt förhållande håller på att gå i bitar. Det känns som jag dör nu, som ett massivt strupgrepp som inte går att lossa.
Han har svikit mig något enormt, och till på köpet känner han sig "osäker".

Jag vill inte bli lämnad.

Jag vill inte bli lämnad.

Jag vill inte bli lämnad.

Hade detta varit 80-talet hade jag sagt att vi gympade

Senast jag träffade E klockan nio en lördagmorgon var vi på väg hem från en klubb i Rom och beställde nygräddade cornetti con crema ur en lucka i en dörr.
Att jämföra det med i dag kändes nästan som en tidsresa av bibliska mått. Men ändå fint.

Vi bände kropparna på body balance, och i bastun efter knorrade magarna så högt attvi blev tvungna att döva hungern på Mellqvist. Jag blev "håll käften"-mätt och vi pratade om lycka, att lyssna på hjärtat och inte vara så taskig mot sig själv. Och jag gick hem över bron och kunde inte komma på när jag känt mig så lycklig senast.

Snabbspolning framåt, tack!

Så. Just nu jobbar jag inte. Helt ofrivilligt och deprimerande på alla tänkbara sätt, så klart.

Men eftersom jag ständigt pendlar till min kille som bor på andra sidan stan får jag ändå den stora glädjen att regelbundet åka tunnelbana på morgonkvisten.

Och njuta av den här typen av upplyftande utsikt.

Haaave you met me?

Alltså. Jag börjar blogga igen. Tredje gången, tredje formen. Men trots det har jag aldrig lyckats lura ut hur man inleder. Först inlägget känns alltid så konstigt. Så jag börjar med en sådan här, hederligt snodd från Om igen.

1. Hur gammal är du?
Om ett par veckor, trettio.

2. Hur gammal känner du dig?
Tjugofem. Mest på grund av att alla mina vänner skaffar familj och jag är ljusår från de drömmarna.

3. Vad har du gjort i dag?
Så lite att jag överväger att ljuga. Men i ärlighetens namn: Rensat i några skåp, badat badkar, lagat lunch och sett ett avsnitt av Nashville.

4. Vilken film såg du senast?
Zero dark thirty. Mycket bra.

5. Vem ringde du senast?
Min kille.

6. Är du besatt av någonting?
Alltid: Att googla saker. Just nu: Mat med bönor och linser.

7. Är du rädd för blod?
Nej. har dock aldrig upplevt badkarsmängder av det heller.

8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu?
I soffan som ser bra ut, men inte är det. Kvadratiskt vardagsrum runt omkring mig, mitt favoritbord i teak framför mig med rosa rosor i vas på. Mycket kuddar i olika gröna nyanser bakom ryggen. Jag har precis halkat in på grönt, kanske vårgrej.

9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet i Sverige?
Olof Palme, Kjell-Olof Feldt, Per-Albin Hansson, Tage Erlander, Göran Persson.

10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga?
Nej.

11. Vilken färg är dominerande i din garderob?
Svart.

12. När vaknade du i dag?
Halv nio.

13. Vilken är din favorithögtid?
Gillar ingen högtid riktigt mycket, men säger väl julen ändå.

14. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
I Rom, det är dags för apperitivo där så här dags. Tänker uteservering, skinnjacka, högljudd piazza.

15. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till?
Egypten. Dålig mat, en hel stad utan inhemsk kultur och charm och blev dessutom tafsad på av vakter med k-pist vid TVÅ (!) separata tillfällen. Jag borde ha vetat bättre.

16. Hur vill du tillbringa din pension?
Frisk och kry med hus i Italien och lägenhet i Sverige.

17. Vad lyssnar du på just nu?
Tv i bakgrunden, grannar på gården.

18. Har du någon gång brutit ett ben?
Nej, aldrig.

19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl?
Mjölk, parmesan. bladspenat, körbärstomater på burk, knäckebröd.

20. Vem är din favoritkändis?
Är detta ett formulär från tidningen "Okej"?

21. Vad är du på för humör just nu?
Ganska neutral. Försöker skaka av mig irritation över min killes usla framförhållning.

22. Vilka världsdelar har du varit i?
Europa, Afrika, Asien.

23. Snarkar du?
Nej, andas mycket tyst.

24. Vilka yrken har du provat på?
När jag var yngre: På lager, servitris, barnskötare, lärarvikarie,taxitelefonist, bartender. Som vuxen: Reporter, programledare, researcher, producent.

25. Hur går du helst klädd?
Stuprör, linne, kofta, klackar (om utanför dörren).

26. Vilket stjärntecken är du född i?
Fisk.

27. Vilket är ditt favoritgodis?
Räknas chips som godis? Jag gillar nästan inget riktigt godis, gillar inte sött.

28. Vad sa du senast?
Okej, puss hej. Till min kille som ringde och bestämde tid att ses i kväll.

29. Vilket var ditt bästa ämne i skolan?
I alla skolor har jag varit bra i humaniora, ex svenska och engelska.

30. Vad har du på dig just nu?
Svarta jeans, svart linne, grå munkjacka, mörkgröna raggsockar.

31. Vilken är din favoritaffär?
Tycker det är ganska ointressant att lägga mycket pengar på kläder. Vill dock gärna ha mycket kläder och ofta. Ergo: jag handlar mest på H&M.

32. Vad har du för storlek i kläder?
Oftast medium.

33. Vad har du i dina fickor?
Har aldrig något i fickorna förutom på inspelning. Då: Lypsyl, penna, mobil, vantar, spegel.

34. Vad köpte du senast?
En liter ekologisk mellanmjölk. Big spender.

35. Hur många gånger har du flyttat?
Jag har flyttat 14 gånger under loppet av 11 år. Bananas. Nu rotad sedan cirka tre och ett halvt år.

36. Om du var fast ensam på en öde ö, vilka tre saker skulle du ta med?
Vin, solglasögon, ett coverband som spelar precis vilka låtar jag vill.

37. Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Jag gillar visserligen morgnar jättemycket men inte i samband med att gå upp tidigt (who does?). Men jag säger kvällsmänniska, för jag älskar att sitta uppe länge med ett glas vin och bra musik.

38. Senaste filmen du såg på bio?
Igen, Zero dark thirty.

39. Har du blivit sydd någon gång?
Ja, många gånger. Senast för ett år sedan, i samband med en operation.

40. Har du någon gång badat naken utomhus?
Självklart.

41. Vad åt du till frukost?
Avocado på knäckebröd, citruste.

42. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan?
Då var jag 20, hade ganska nyligen tagit mig ur ett vidrigt förhållande med en kille som slog mig. Härjade runt en del efter uppbrottet och sökte uppskattning och självkänsla i killar jag träffade. Började plugga på universitetet, hittade en massa nya vänner och en fin gemenskap. Jobbade vid sidan av studierna som musik- och filmrecensent.

43. Har du någon gång åkt dit för fortkörning?
Nej. Och har bara fått en enda parkeringbot ever.

44. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?
Min kille berättade precis att han har gjort hemliga planer för min födelsedagsmiddag om några veckor.

45. Vart lägger du din mobiltelefon när du sover?
På bordet vid sängen, gärna med displayen nedåt för att aldrig störas om den blinkar.

46. Vad var det sista du åt?
Tortellini till lunch.

47. Vem är världens vackraste kvinna?
Eeeh... Jag säger pass på den.

48. Är du blyg?
Nä, det har nog aldrig hänt.

49. Vilken var den sista konserten du var på?
Den senaste jag var på var Conor Oberst på Filadelfiakyrkan. Hoppas dock inte att det var den sista.

50. Vad heter du i andranamn?
Johanna.

51. Har du varit med om en bilolycka?
Flera. Senast voltade jag ut i skogen en påskafton. Ruskigt.

52. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet?
Många saker. En del saker skulle jag nog vilja berätta om, en del inte.

53. Vilken är den roligaste träningsformen?
Fotboll och body balance.

54. Har du några husdjur?
Nej. Ibland längtar jag efter en hund, men det passar inte in i mitt liv just nu.

55. Vill du gifta dig?
Jag trodde länge att jag inte ville det, men nu svarar jag ja. Efter att ha insett att själva bröllopet och festen kan göras precis som man vill.

56. Var växte dina föräldrar upp?
I Västergötland resp. Dalarna.

57. Har du någon gång ringt polisen?
Flera gånger. En gång blev jag spottad i ansiktet av en galning när jag var ute och sprang. En annan gång hittade jag en autistisk tonåring som några kids hade supit ner och lämnat i en snödriva mitt i natten. Vidriga människor!

58. Har du svenskt ursprung?
Ja.

59. Har du, eller har haft, något smeknamn?
Mitt efternamn har blivit mitt smeknamn, så pass mycket att till och med min kille kallar mig det ibland. Det låter lite old school militär, men jag ser det ändå som ett ömhetsbevis.

60. Vilka är dina största svagheter?
Att jag har svårt att vara ensam och ett starkt behov av att lösa alla konflikter direkt. Mår jättedåligt av att "vänta till dagen efter", kan inte låta det vara så länge. har också svårt att stå på mig och ställa krav på dem i min omgivning (t ex familj/vänner/käresta).