Å ena sidan, å andra sidan

Torsdag. Tunnelbanevagn och ståplats och fula människor och svettig nacke. Blicken vandrar över grått Stockholm genom rutan, fastnar inte på nåt.

Jag står där och vet inte varför jag träffar honom igen. Det är inte kärlek och jag vet inte vad det är. Som ett tvång, som en magnet som drar mig in. Som precis som alltid får mig att känna mig ömsom underbar, ömsom osynlig oviktig inte good enough.

Och jag har svårt att erkänna hur det får mig att må. För mina vänner, för mig själv. Och jag mumlar det söndernöttamantrat, så slitet att det nu går att se rakt igenom det. Det om vad jag är värd. Och andra sekunden låter jag mig dras ner igen och där någonstans förvinner jag.