Hörru livet! Än är jag fan inte död

Söndag. Jag åker tvärbanan förbi Stora Essingen. Det är så soligt ute att man kan föreställa sig klipporna inbäddade i grönt.

Jag har solglasögon, discotröjan under jackan, en flaska champagne i ena näven. Lyssnar på Rodriguez och Krunegård, och vagnen kör förbi en man som är väldigt lik Ebbot.

Jag vågar inte ta ut någon seger i förskott. Men i dag känner jag av livet. Trevande och med något annat än bara stressdunk i hjärtat. Bland de hårda slagen känns det ibland som... Hopp?

En dejt med han som aldrig hade en chans

Det blir lördag. Jag ränner mellan garderoben och badrummet, en ritual som främmande bekant. I halsgropen maler ett illamående som inte går över och händerna darrar lätt.

Tidigare på dagen har jag tagit min andra tablett antidepp. Symboliskt nog fastnade den i halsen och satt på tvären i två timmar innan den försvann ner i djupet. Som att min kropp samarbetar med instinkten att låta bli.

Jag kan nu inte avgöra om det är därför jag mår så vidrigt illa. Eller om det är av tanken på att sitta mitt emot en man på en date. Att konversera och skratta och fundera på vad man vill med denna människa. Medan den enda människan jag vill ha sitter i en annan del av stan , helt utom räckhåll.

Det plågar mig. Tanken är outhärdlig. Och självklart är det orättvist mot mannen jag träffar. Det är stelt, han är tråkig och han har träningsskor på sig.

Och vid bordet bredvid sitter kompisen till mannen jag älskar så innerligt. Vi hälsar flyktigt, jag ser att han förstår. Och illamåendet, som dittills varit hanterbart skenar nu och blir en ocean av ångest. Kompisen kommer berätta för honom: Om baren och mig och mannen med träningsskorna och om den uppenbara daten.

Och inuti går jag sönder, allt rämnar och förstörs, och jag bävar för konsekvenserna. För härifrån kommer det aldrig gå att lägga in backen igen.

Att offra en verktygslåda

Jag ligger på knä i hallen. Jag sliter i en verktygslåda som fastnat i den platsbyggda garderoben. Jag gråter, skriker, drar för allt jag har. Plötsligt går handtaget sönder.

Jag storgråter, ylar rakt ut i ingenting. Jag saknar och hatar och tar ut min besvikelse över livet på en verktygslåda.

Jag lyfter luren och ringer mina föräldrar. Jag har inte pratat med dem sedan det hände och nu ringer jag dem båda och är ärlig om allt. Om sveket, om hatet, om hur det känns som allt var en lögn. Om sömnlösheten och ångesten och om aptiten som inte finns.

Och plötsligt så känner jag mig inte riktigt lika ensam som förut.

Saker man gör när man inte har något kvar att förlora

Jag ser sms:et skickas. Det går som i slow motion, svoosch-ljudet låter förvrängt.
Jag är fyra timmar bort från att ha sluppit all kontakt i tjugo dagar. Och plötsligt vill hjärtat i min kropp sluta fungera om jag inte hör av mig till honom.

Så jag gav mig. Gav upp. Svek mig själv och de nitton dagarna och föll. Saknaden är för stor. Jag är för trasig och själen är så blåslagen att det inte går att hålla tillbaka.

Sms:et är en blandning av blödande förgörande sorg och sviken ilska. Det kommer inte få honom att älska mig igen. Han kommer inte ångra sig och komma tillbaka.

Ingenting förändras med detta. Inget.

En tablett i sänder

Jag ligger i sängen. Täcket som en mur runt huvudet. Jag stirrar rakt in i det vita påslakanet. Som jag älskar detta påslakan, bomull och satin i en gudomlig blandning.

Jag funderar på varför jag inte kan förmå kroppen att resa sig. Jag tänker att det nog är brist på motivation. Utanför detta påslakan finns exakt ingenting för mig. Inget!

På sängbordet ligger mina nya två vänner. Den ena ska hjälpa mig sova och den andra ska "boosta mitt mående". Båda skrämmer mig lite. Det känns som jag kliver över en jättetjock linje om jag öppnar de här askarna med tabletter.

Det känns som att ge upp, att misslyckas, att bli exakt så sorlig och patetisk som jag känner mig. Och så tänker jag på det ironiska i att en långhelg i ensamhet inleds med att jag blir tilldelad en massa tabletter som man absolut inte får ta på en och samma gång.

Maxa krediten, sen dö

Jag är tillbaka på vårdcentralen. Hon frågar mig vad jag gör om dagarna och jag svarar att tiden blivit som en seg gröt, full av oidentifierbara punkter.

För en gångs skull är det mest hon som pratar. Jag tittar långt bort, ut genom fönstret och in genom ett annat i ett bostadshus. Där är det svart, ingenting att se. Men blicken har fastnat.

Hon pratar vidare, frågar om jag har fått anti-depressiva förut? Jag svara att nej, bara ångestdämp. Hon säger att vi måste ändra på det. Redan i morgon.

Jag inser att hon tror att den här långa ensamma påskhelgen ska döda mig. Gång på gång frågar hon om skälvmordstankar och jag säger att ja de finns där, men nej jag vet inte hur man gör. Jag säger att jag funderat på att maxa kreditkortet och sen dö.

Hon ser bekrymmrad ut när jag går. Hon säger att jag inte får sitta ensam, att jag måste ringa mina vänner och säga ärligt hur jag mår. Jag nickar och går. Och så är jag tillbaka i den gråa gröten av ingenting igen.

Den tysta hämnden

Tjugo dagar utan dig

I dag är det tisdag. I hemlighet räknar jag dagarna tills det är fredag, för då firar min detox 20 hela dagar.

Den lördagen kunde jag inte föreställa mig att överleva en enda dag utan att få se, höra, vidröra den mannen. Och nu har det snart gått tjugo dagar, och jag är bevisligen fortfarande vid liv.

Knappt vid liv, visserligen. Men ändå. Det är det här jag försöker tänka på i dag när jag har som hundra vilda hästar i bröstkorgen. Deras hovar klaprar mot brötbenet som snart inte håller för mer tryck.

Men jag lever.

Apropå att vänta på något som aldrig kommer

Jag sitter på tågstationen i min gamla hemstad. Här är allt en konstig mix av bekant och helt främmande. Alla hus och affärer ser ut som när jag lämnade dem för tio år sedan, men människorna! Människorna är som utbytta, inte en enda fejs känner jag igen.

Detta är inte hem längre, det är "hem". Med jättetydliga citationstecken. Men sedan han gjorde slut känns Stockholm lite främmande också, som att halva stan bara försvann i början av mars. Utplånat, bara blev ett gigantiskt slukhål där man kan trilla i om man inte aktar sig.

Jag sitter och väntar på ett tåg som inte kommer. Jag vill både hem och inte. Jag bävar för att kliva av i Stockholm, vill inte gå på samma mark som han.

Är nog snubblande nära att bli en sån som ger upp vårdnaden om alla våra ställen. Smyga runt hörn och ha ögon åt alla håll när jag är nära hans jobb.

Precis som jag inte ville. Men ångesten gnager sönder mig.

Vart är vi på väg?

Jag åker tåg. Jag lämnar Stockholm för några dagars re-charge. Jag lämnar Stockholm lagom till att han kommer hem igen: Snart ska vi gå på samma gator, sitta på samma säten på tunnelbanan, pejlas in av samma telemaster.

Jag får galopp-puls av att tänka på det. Eller på honom i vilken form den tanken än må komma. Jag mår illa, det är som att själen vill krypa ut ur bröstkorgen och lägga sig ned och bli angripen av likmask.
Så känns det när jag sitter där i sätet, med passerande åkrar och sjöar för ögonen.

Och samtidigt som tåget rullar förbi den deppigaste orten mellan Stockholm och hemstaden. Precis då inser jag att jag har bra saker framför mig. Att jag tar en stärkande helg borta först. Och sen åker jag tillbaka hem och klejmar Stockholm.

Min stad. Mitt år. Mitt jävla liv.

Ja jävlar, vad jag sov

I natt hände det. Jag sov gott.
Jag drömde på det där lugna sättet, där vanliga saker händer. Ingen som jagar, skriker, stressar, dör. Bara lugn vanlig jäkla koko-dröm. Som mitt vanliga jag.

Det var första natten på kanske två månader. Och det händer direkt efter att jag har satt den första av flera punkter för det som var oss. Det händer direkt efter utflytten.

Kan inte låta bli att tänka på det. Och ta det som att universum från och med kommer stå lite mer på min sida.

Och på hämndfronten intet nytt

Nu är det gjort. Nu är hela jag utflyttad ur hans lägenhet, ner till varenda lypsyl och varenda hårnål.

E följde med, som stöd, skjuts och bärhjälp. Efteråt bjöd hon på yakiniku och rödvin.

Är så glad att hon blockade alla mina tankar om att lägga kräftstjärtar i sockellådan/bakom köksfläkten/i bokhyllan. Jag kommer tacka henne resten av mitt liv.

Verkligheten ba: "Heeeej heeeej!"

Det där jag kände i fredags natt, att jag var stark och på väg att resa mig. En illusion, så klart.

I dag är jag helt under isen. Fullständigt tillintetgjord av heart break, tog mig knappt ur sängen. Pickhjärtat gör kroppen blytung, jag kan inte andas. Och bilden i huvudet på att han i samma sekund svischar ner för en pist på en alp och har the time of his life.

Dör. På alla sätt känns det som jag dör inombords och blir till torra smulor.

Om att känna nåt annat än jävla gråt

Så, i kväll hände något som gör mig mycket förvirrad.
Det är dumpad dag nummer sex, jag har precis kommit hem från jobbet, bytt blus mot hoodie, kickat i gång middag och musik.

Och så inser jag: Jag ler medan jag ylar med i låten. Jag känner mig upprymd och lätt, för första gången sedan det hände.

Typ chockad. Och lättad. En förnimmelse av att ha en chans att komma ut på andra sidan. Jag fattar att det inte är så lätt, herregud som jag fattar det.

Men ändå.

Instruktionsbok sökes

Jaha ja. Hur överlever man en sån här grej då? Jag har inte en aning. Jag har aldrig gått igenom det här förut, aldrig blivit lämnad, aldrig känt eller mått så här.

Äter inte. Sover inte. Lever knappt.

I en vecka till har jag ett jobb att gå till. Sen då? Jag skulle kunna döda någon för att få chansen att vicka för liket. Det hade tagit en massa tid från mig. Tid som hindrar mig från att tänka på honom, ringa honom, kvävas av saknad.

Den här bröstkorgen håller inte för mer tryck nu.

Slutet

Plötsligt är allt över. Han gör slut, säger att han älskar mig mest av alla i hela världen men är inte kär.

Han går.

Nu dör jag. Det kommer ha ihjäl mig.

Cocktail hours

Här fattas bara en siluett av ett kärlekspar och en palm

Den här himlen gör mig gråtfärdig.

Det våras för...

För första gången på jag vet inte hur länge (år?) har jag en ensam söndag hemma hos mig. Jag tog mina saker och åkte hem.

Inte med buller och bång och tårar och "dra åt helvete". Jag bara tog dem och gick. Och på tunnelbanan hem var jag glad och småpratade med fellow passengers och log.

Sedan jag har kommit hem har jag ätit chips, satt tulpaner i vatten, badat, tinat middagsingredienser. Det känns som det kanske våras för någonting.