Om att börja om eller inte

Fredag. Klockan är knappt morgon när han kliver upp. Jag ligger kvar och tänker på hur det här är en bekant rutin och hur jag aldrig trodde att vi skulle vakna ihop igen.

Hör honom i mitt kök, ser ljuset under dörren och känner mig glad. Men det är också en stor skillnad. Något saknas, något som alltid funnits där förut. I magen saknas pirret. Det pirret som jag kände varje dag under våra fyra år, det pirret som gjorde att jag kände att han var min stora kärlek.

Det är som att pirret inte kan leva när hjärtat är på sin vakt och när det finns så mycket vaksamhet osäkerhet sårat. Och jag funderar om jag kan och vill, om det går att gå tillbaka och börja om och förlåta och lita på igen. Hjärtat vet inte.