Och det skaver ännu

Onsdag. Vi sitter på en indier på Södermalm och vi har fingrat på menyn så länge och redan pratat om stora ämnen. Vi beställer och mat kommer och stora ämnet gör små rännilar som vi kastar oss in på helt utan hämningar.

Vi är två personer i liknande sits, men medan jag doppar mitt nanbröd i den starka såsen går det upp för mig att vi ändå har det så olika fortfarande.

Jag upptäcker att mitt hjärta fortfarande blöder och det gör ont när vi pratar om sånt som hon kan bli glad av att minnas och tänka tillbaka på och ont är inte längre ett ord starkt nog när hon börjar prata om den där platsen på hans axel som var som gjord för hennes haka.

Jag tänker på Hans axel. På min haka mot Hans fina nyckelben och på min näsa mot hans hals och på våra ben som alltid hittade samma synkroniserade sätt att slingra sig runt varandra utan att skava någonstans.

Utan att skava, ja. Plötsligt skavde allt för honom, skavde jag. Och mina ögon fylls av tårar igen. Och jag gråter lite ner i min balti curry.

Och så fladdrar hjärtat till igen

Det blir söndag. Jag ligger i en säng i ett hus i Göteborg och rummet är varmt och lite kvavt och jag har sparkat av mig täcket.

Bakom mig skedar Skotten. Han ligger tätt tätt mot mig och hans arm håller så hårt om mig och ibland pussar han min varma nacke och jag tycker så mycket om det.

Där är jag. Med i tanken någon helt annanstans. I tanken är jag i ett sms som kom i går och när det kom var jag glad och stark och tuff och nej det gör inte ont och ja han är ett as. Men sen. Han vill träffa mig. Han saknar mig. Skriver han, och jag svarar inte. Efter en stund skriver han då "eller så får jag försöka acceptera att du aldrig vill se mig igen. Men jag vill ändå träffa dig".

Det är i de meningarna jag är. En annan man skedar mig och vi är nakna och han tycker om mig, men jag är så långt borta just då.

Två små nycklar

Fredag. Jag öppnar den där lådan i min teakbokhylla som jag stängde för tre månader sedan. Då stängde jag den med galopphjärta i bröstkorgen och tårar och smärta och ett fullständigt tappat hopp. Med det som kändes som ett förlorat liv.

Sedan dess har lådans innehåll som bränt genom träet, skickat ut strålning och ibland förgjort mig så att jag måste ut ur lägenheten för att komma undan.

I dag öppnar jag den. Jag tar fram nycklarna som ligger där och jag känner knappt igen dem där de skramlar i min handflata. Strålningen är borta, de bränner inte alls.

Och jag tar fram ett kuvert och jag skriver Hans adress på det. Och så låter jag nycklarna falla ner där och klistrar igen. Och sedan står jag där och förundras över hur jävla extremt jättelite det känns just nu, i detta lilla ögonblick. Det känns inte alls.

Och jag tror de spelade nåt med N.E.R.D

Lördag. Dansgolv i pumpande rött och folk är varma, svettiga, lyckliga och min klänning är tunn och mitt hår alldeles yvigt av den fuktiga värmen. 

Jag säger nej till ett glas till men ja till en dans. Jag känner mig odödlig. Jag möter varje blick jag dras till, ler mot varje varmt ansikte som fångar mitt intresse och jag lever. Så in i helvete lever jag.

Lyckan är på riktigt, ingen sorg når in här och ingenting känns förljuget. Jag kan vänta med att oroa mig och ängslas och vara rädd för att se honom möta honom prata med. I kväll kan ingen ta mig.

Dessa jäkla stygn

Torsdag. Debaser. Kvällssol. Ofodrad mockajacka.

Jag kände det på mig redan innan. Men snart får jag det svart på vitt: Jag kan se hans kompisar några meter bort och det gör mig inget. Det ger mig inte magont eller svettningar eller ångest eller sammanbrott. De ger mig... Ingenting.

Vi pratar om honom och det som hände och gaddar ihop oss och ja han är ett as och ja det är helt sjukt och ja jag är hetare än han är. Vi pratar om honom som ingenting, och vilken jävla idiot och fan vad gött med ett skotskt högvilt och singelsommar och efterfester på båtar i Liljeholmen.

Vi skålar och skrattar och dricksar och morsar på hiphop-grupper. Och på vägen hem tar jag lätta steg men känner ändå de jävla stygnen i hjärtat som ibland inte känns som de ens läkt ett endaste litet dugg. Och jag messar skotten som någon slags tröst men får inget svar och går och lägger mig. Och det känns så ensamt.

Allt som påminner om dig (ditt as)

När vi fortfarande var tillsammans tänkte jag ibland på hur jobbigt jag skulle tycka att det var att bli påmind om Honom. Eftersom hans yrkesgrupp är överallt i den här jävla stan. Att jag inte skulle kunna se en byggbil eller ett par snickarbyxor utan att bli kastad tillbaka.

Där är jag nu. Hela min insida slår saltomortaler så fort jag ser en byggarbetsplats och hjärtat fladdrar och pulsen rusar iväg och gör mig tom och liten och ledsen och trasig på nytt.

Hur länge ska det vara så här? Jag vill att det ska vara över.

En man, en båt och ett glas bordeaux

Klockan är halv fem. Det är morgon i Liljeholmen och vattnet är helt stilla. Jag sitter i en solstol på en båt och har ett glas bordeaux i handen och lyssnar på fransk musik.

Och i solstolen bredvid sitter en fransk man och även han dricker bordeaux och vi pratar om strunt och säger något om en stjärnhimmel vi aldrig såg för att det var molnigt. Och hans fingrar leker lite med mina men vi gör inget mer än så.

Jag är inte här för att det ska hända något. Jag vill bara vara här och känna sommar och frihet och spontanitet och vara med en fransk man som bor på en båt. Och Jacques Brel sjunger om att inte bli lämnad och vattnet är helt blankt och jag är lite full men inte så himla. Och klänningen är precis lagom tunn i nattluften och jag känner inte att jag fryser förrän jag inser att vinet är kallt.

Jag står på däck och ringer en taxi. Han tar mitt glas och ställer ner det på relingen och så ber han mig stanna hos honom i natt. Men jag vill att den här kvällen ska vara precis så här, ingenting ska få ändra på den, för i dagsljuset ser allt lätt så annorlunda ut och blir på riktigt. 

Och vi kysser varandra lite trevande och sedan åker jag hem. Och i mitt huvud lyssnar jag på Jacques Brel.

Och snart finns vi inte mer

Kan inte ta in och smälta att han har sålt lägenheten. Det tog två månader.

Den där lägenheten som det alltid kändes som han älskade mer än mig, som alltid fick gå före allt annat och alltid var viktigast. Som var ett hål i marken när vi träffades och som blev det stoltaste han hade.

Två månader senare är den såld för att den påminde för mycket om mig.

Och jag har köpt ett eget lås. Ett nytt lås. Han har ingen nyckel dit.

Måndag. Jag har en enda sak kvar att hämta hos honom. I hans cykelrum står min cykel, min gula fina. Men jag kom inte åt den sist, för den var fastlåst i hans.

I dag åker min kompis dit. För att hämta den. Och här hemma sitter jag och kan inte tänka och inte fokusera och mår illa av tanken på att han ska träffa min vän och på så sätt klejma något i mitt nya liv. Och kanske ställer han frågor och försöker ta reda på saker om mig och hur jag har det och det gör att jag känner mig smutsig. Inkräktad på.

Och jag tänker på hans jävla sms där han skrev att han tyckte att det var konstigt att jag inte vill hämta cykeln själv och ses och morsa och prata lite och jag blir förbannad ledsen arg förkrossad av att han inte fattar. Han fattar inte. Han har ingen jävla aning.

Och jag försöker lugna de trasiga skärvorna av mig med ett glas champagne.

Och om några minuter låser han upp min cykel, och sen hoppas jag att jag är fri för alltid.

Det finns någon annan

Jag står i mitt badrum. Jag står och sminkar mig, men fastnar med håglös blick någonstans långt långt bort i spegelns djup.

Saknar. Något så in i helvete saknar jag.

Och sen tänker jag på allt jag önskade ur vår relation och allt jag ville att han skulle ge mig som han aldrig gav mig och alla gånger jag undrade varför jag inte dög och räckte till och bara kunde få bli älskad utan 'men' och parenteser. Utan att behöva anta en annan form och försöka passa i den jättelilla ramen och behaga och vara ett jag som jag inte kände. Allt för att få hans kärlek, till hundra procent istället för femtio.

Och jag tänker på hur inget av detta finns i hur Skotten är mot mig. Hur jag vaknar av att han ligger och tittar på mig och säger att jag får honom att tappa andan. Och hur han inte kan hålla sig borta från min kropp för ens en sekund. Och hur han skrattar åt allt, tycker att jag är smart, längtar efter mig och säger att jag är vild och underbar och perfekt och vill inte ändra på nåt.

Och jag tänker att det är så här det ska vara. Att älskas utan parenteser. Kanske inte av Skotten, men av någon annan. Det finns någon annan där ute som är rätt.

"Det är så jävla sorgligt allt det här"

Torsdag. Jag tittar i almanackan och tycker att det känns som jag glömt något, att jag borde vara någonstans, någonstans bra. Det går några timmar, det gnager i mig och jag försöker ömsom lista ut och ömsom ignorera.

Till slut inser jag att jag skulle vara i London nu. Med honom och hans bäste vän och dricka pints och äta fish and chips och gå på konstiga klubbar och fira vännens födelsedag och stå och svaja i tveksamma gatuhörn tidigt på morgonen. Vi hade pratat om det så länge, åka bort bara vi tre. Och i London skulle vännen ge oss en brakmiddag på finrestaurang som försenad födelsedagspresent till mig.

Nu blev det ingenting av någonting. Ingen av oss är i London. Det finns inget kvar av det där värt att fira, för mig. Vi kommer aldrig mer umgås, kanske bara ses av misstag på stan, förmodligen nattetid.

Jag skickar ett grattis-sms till vännen. Han svarar snabbt, ett starkt tack. Och ett ännu starkare "det är så jävla sorgligt allt det här".

Det är fortfarande det. Vissa dagar mer än andra. Så jävla sorgligt.