Om att längta

Fredag. Jag sitter i en taxi och klockan är så tidig att vägarna utanför min tonade ruta är tomma. Det är något spökligt över Stockholm klockan 05 i november.

Medan ödsliga kontorsbyggnader och galoppbanor susar förbi tänker jag på min första vakna halvtimme i dag. På trevande handen, på han som fick mig att gå upp, på han som stod och gjorde gröt när jag pussade hej då.

Och jag längtar tillbaka så att jag nästan vill vända taxin. Fast vi ses igen redan om ett knappt dygn.

Om när en dröm gör entré igen

Söndag. Jag drömmer, vrider mig, svettas. I sömnens skruvade värld blir jag sviken, bedragen av den jag försöker lita på, lämnad. Igen. 

Medan jag i den suddiga världen tvingas jag se på medan han är så ofantligt kär i någon annan, förnedras av hans ömhet och omättliga omtanke för någon annan.

Jag är svettig när jag vaknar, munnen torr. Och när jag vänder mig om ligger han där, tätt intill och helt orörlig. Och jag kryper intill som ett ledset barn med ångest i hela kroppen och det gör ont att andas och jag viskberättar vad jag drömt.

Och han drar mig nära nära och tröstar och pussar och håller min hand nör vi somnar om. Och jag skakar av mig mitt undermedvetna spöke som ibland ger mig så mycket hjärteont.

Om att inte veta hur det ser ut hemma hos han som känner en bäst i världen

Lördag. Det blåser. Håret lägger sig över solglasögonens gula glas och det är kallt i luften. I kroppen gnyr en rastlöshet trots att den elektroniska skylten ovanför skvalrar om ett tåg som bara är fyra minuter bort.

I kväll ska jag till ett helt obekant ställe där jag kan varenda milimeter av innehållet. Jag vet inte hur det ser ut, ändå vet jag precis allt.

Jag ska sitta i soffan som vi gråtit skrattat hånglat i. Dricka ur glasen vi köpte på loppis. Äta på porslinet jag gav honom en vecka innan han krossade mitt hjärta.

Varje tanke på hur han lämnade den gamla lägenheten som i panik i våras och slog sig ned på en ny plats, en plats vi tittar på tillsammans. Varje sån tanke på hans nya hem i ett liv jag inte kan. Det har givit mig sån ångest att huden nästan brister och allt rinner ut i en sorgsen blöt hög.

Nu är jag på väg dit. Över bron. Och jag är nervös och sorgsen och allvarsam och hoppas jag blir glad.

Å ena sidan, å andra sidan

Torsdag. Tunnelbanevagn och ståplats och fula människor och svettig nacke. Blicken vandrar över grått Stockholm genom rutan, fastnar inte på nåt.

Jag står där och vet inte varför jag träffar honom igen. Det är inte kärlek och jag vet inte vad det är. Som ett tvång, som en magnet som drar mig in. Som precis som alltid får mig att känna mig ömsom underbar, ömsom osynlig oviktig inte good enough.

Och jag har svårt att erkänna hur det får mig att må. För mina vänner, för mig själv. Och jag mumlar det söndernöttamantrat, så slitet att det nu går att se rakt igenom det. Det om vad jag är värd. Och andra sekunden låter jag mig dras ner igen och där någonstans förvinner jag.