Nu är han fri

Och så dör han. Vi har vetat i ett år och ändå är det omöjligt att ta in. I en säng på ett sjukhus slutar hans hjärta till slut att slå, slutar lungorna att andas. med sin fru och sina barn omkring sig, lugnt och stillsamt. Och jag försöker stötta min mamma som står på det där sjukhuset 70 mil bort och istället gråter jag när jag vi lagt på.

Planerar blommor på en kista och annons och musik och en biljett och något svart. Och allt det där känns världsligt när jag tänker på att hon är ensam och huset är tomt och hennes man är död.

Men nu är han fri från den där kroppen som till slut inte ens var hans. Fri från medicinerna som gjorde att han försvann. Nu kan han prata och gå och äta igen. Och jaga med hunden i skogen, hon som väntat på honom i ett år.