Inuti blir det med ens istid. Jag känner mig död, utplånad, helt tömd på det där som fem och en halv månad har byggt upp i mig. Jag blir överöst av ledsenhet, det sliter med mig som en kraftig storm och jag har inte en chans.
Allt spolas runt omkring mig, och den jävla hjärnan klarar inte längre att tänka på det dåliga. Istället rusar minnena fram; hans kropp under mjuka täcken, hans mjuka underläpp, min bäste vän, den som visste allt om mig, hans armar runt min midja framför en konsert, hans sneda leende när vi sitter vid matbordet vi hittade i Roslagen.
Jag tar en cigg utanför porten. Det känns som jag förblöder. Fan.
Jag tror att en förblöder i omgångar när sånthär sker, för att kroppen och psyket ska orka. Stor jävla kram, hoppas att det känns bättre snart!
SvaraRaderaJa fan, kanske måste det vara så. För att spara lite på blodet, så det inte tar slut och man dör? Tack och kram.
Radera