Det blir lördag. Jag ligger i sängen och ser klockan närma sig avresa. Nu står han på en station på en annan kust och ska snart kliva ombord. Skotten.
Jag blir glad och nervös på samma gång och i magen kryper en oro upp som egentligen inte har några ordentliga bra skäl alls för sin existens. Den kommer på automatik, för att det här inte är nåt jag gjort förut och för att ingen annan man legat i denna säng på så många år och för att det här är min hemmaplan och jag känner många här och tänk om jag springer på Honom mitt i allt detta och jag och Skotten känner ju inte ens varandra särskilt väl.
Sen tänker jag på detta. Hur enkelt allt kan vara om man bara låter det och hur bra man kan må om man bara slutar hålla på och att oron bara är välkommen in här om jag har nåt att oroa mig för.
Skotten avgudar mig. Nu släpper jag garden och bara kör.
EDIT: Har ni helt tappat intresset för att kommentera nu? Har det blivit tråkigt? M v h, Bekräftelse-torsk 83.
Inte tråkigt! (Har bara inte läst bloggar på jättelänge)
SvaraRaderaKör hårt!
Åh, skönt att höra.
Radera