Hjärtat som behöver upprättelse

Tisdag. Det är årets sista dag nu och jag ligger i sängen. Jag får sms från honom och vi skriver om saker som ska vara roliga men mest påminner om det där som gjorde så ont. 

Det där som fick mig argare än jag någonsin varit och fick mig att skrika åt honom. Det var första gången jag skrek på en annan människa. Jag blev nån annan av ilska och sorg och svek och besvikelse. Egentligen var händelsen i sig toppen av något och sedan sjönk vattnet undan och blottade hela jävla isberget under, som legat och vuxit till sig under flera år.

Detta är vad jag ligger och tänker på denna årets sista morgon. Och jag tänker att jag skäms för att det fortfarande svider och ömmar och jag känner mig bitter trots att det är det sista jag vill. 

Jag vet inte hur man kommer över sådana saker som svek, det finns ingen handbok att köpa här. Och samtidigt som jag vill, inser jag att det här hjärtat fortfatande är sårat och jävligt och argt. Och det behöver någon som slåss för det, för att läka.

Att skjuta på det enklaste målet

Måndag. Det gnager i mig. En mix av självförakt och tomhet. Och jag kan inte sätta fingret på varför.

Jag ägnar nu nästan varje minut av varje dag åt att ge mig själv inre stryk. Hota om spö och sedan verkställa när jag är olydig, dum, otillräcklig, misslyckad.

Jag sitter i soffan och lägger ihop två och två. Det är så här jag gör när jag inte mår bra. Det är så här det känns när något större är fel. När mitt liv haltar tar jag sikte på det enklaste målet. Mig själv. Och hur jag än gör kan jag inte klura ut svar på varför jag mår dåligt. Jag kan bara gissa, och välja att blunda för det.

Att ta farväl av ett jävla år

Söndag. Det känns som typ torsdag och jag hasar från rum till rum i den där tröjan som får mig att se ut som en tjock afghanhund. Men den är varm. Och det är ingen som ser mig så vad fan.

Det är två dagar till nyårsafton. Två dagar tills jag klarat det. Klarat detta år. 2013 går till historien som mitt rövigaste år någonsin. Ingen tvekan. Det finns inte ens tillstymmelse till konkurrens. Det är som att mitt livs alla år är i ett skit-lopp och 2013 har liksom varvat de andra gång på gång och står ohotad på segerpallen.

Det konstigaste är att jag möter 2014 med någon jag absolut inte tänkt mig. Snarare den siste jag tänkt mig. Och jag vet inte hur jag känner kring det och tankarna snurrar och munnen blir lite torr och jag har lust att bli full och glömsk och lycklig av känslan att inget är tvunget.

Det är det som är så skönt med ruset. I dess spår följer tankar på att allt är möjligt och drömmar och fuck you till allt som är dumt och jobbigt och meningslöst.

På nyårsafton blir jag full och skålar på allt sånt.

En julafton

Tisdag. Julafton. Jag sitter ensam i köket och njuter av det är tyst så tyst. Vin i handen och ljus på bordet och en lång dag är snart över. Med blandade känslor.

Jag tänker på måndag. Klockan var strax över fem och min tillfälliga insomnia gjorde att jag flyttade till soffan för att inte störa och för att kunna slappna av. Dör låg jag. Lyssnade på andetag från sovrummet: Långa, djupa, trygga. Får mig att må bra.

Innan sömnlösheten släpper sitt strupgrepp om mig tänker jag på hur annorlunda allt känns. Mest bra, men inte bara. Men framför allt annorlunda, jag är, han är. Jag längtar inte desperat. Han hör av sig. Använder starka ord. Tänker på och bryr sig. Vi hittar nån slags jämnvikt.

Och det är som vi hittar det vi båda sökt under fyra långa år.

Om vad det egentligen var

Söndag. Vaknar med gammalt vinrus i huvudet och rester av en ögonskugga i ögats trötta vrå. Bredvis mig på kudden min väns lockiga mörka hår.

När vi vaknat till pratar vi om kärlek. Om han som ska flytta ut och han som kanske är intressant och han som fått en ny chans. Och jag säger att jag ibland tänker att den där omänskligt starka kärleken jag kände, den uppoffrande och övermannande. Kanske var den inte bara kärlek? Kanske var där också desperation och hopp som vägrade dö.

Jag trodde då att jag älskade honom så mycket att det ibland gjorde ont. Men kanske var det mer ångesten i desperationen som värkte? Att försöka visa honom med alla tänkbara medel och alltid vara till lags, för att få honom att visa samma starka kärlek tillbaka?

Jag tror inte längre att det är så kärleken jobbar.

På tåget mot ett jävla skitställe

Lördag. Den första snön har fallit och lagt sig, jag ser den från mitt bilfönster. Bakom glas ser staden så snäll ut i morgonljus, trots att jag rullar över Stockholms främsta självmordsbro. Vyn är det sista de ser i detta liv och jag undrar om de någonsin tänkt på det, på Stadshusets spira och Norrmälarstrands glitter.

Jag sitter i ett skruvstäd just nu, det känns som jag inte kan röra mig alls. Jag vrider mig och provar nya utvägar men ingenting fungerar. Kroppen svarar med autopiloten, den pålitliga. Som bara går och går, fixar det, får det gjort.

Kroppen som är i så befängt behov av bokslut. Vända blad. Bli klar. Göra något nytt och börja om. 2013 har varit det tuffaste året någonsin, ingen kan ifrågasätta det. Nere på knock, inte ens uppe på nio. Golvad och kravlande mot repen. Och fast jag vänt upp känns det inre ändå så svart ibland.

Kanske för att jag inte verkar kunna lösgöra mig helt från det där som trasslar ihop mig. Gör dumma val. Missar chansen till nytt och hoppar på ett tåg som jag vet vart det går och att det i slutänden förmodligen är ett skitställe. Precis som senast.