En britt och en kyss

Vi ses i Skanstull. Han är nyduschad utan att lukta för mycket duschkräm och kramen är varm. Vi skrattar redan när vi går mot baren som är stängd. På nästa ställe får vi komma in och på väg upp för trappan har spänningen redan släppt.

Hans brittiska charm golvar mig på det där sättet att jag vill flytta ut på engelska landsbygden och laga plum-pudding.
Vi pratar om allt, om konstiga jobb vi haft och om östeuropeisk mat och då och då rör han flyktigt vid mitt högra knä för att visa att "ja, jag gillar dig".

Vi spelar låtar för varandra och kan direkt känna av vad i spellistorna som vi skulle gilla.
När stället stänger följer han mig till tunnelbanan. Han drar mig nära och jag blir plötsligt blyg. För någon sekund känns det som jag håller på att vara otrogen. Men jag kommer till sans lagom till att han kysser mig. I ett gathörn i mörkret på påskens sista dag. Och det är en fin kyss, den får mig att le.

På natten kan jag inte sova. Vi sms:ar i två timmar, bestämmer att ses igen två dagar senare. Och i bröstkorgen jublas det, och det håller mig vaken. Men det är en helt annan vakenhet, något jag inte känt på mycket mycket länge.