Jag sitter hos terapeuten. Det rinner in sol genom fönstret och jag har tagit på mig gummistövlar och skinnjacka. Det är vår ute, men i själen känns det som obarmhärtig, osmältbar istid.
Terapeuten och jag håller fortfarande på att lära känna varandra. Hon är väldigt direkt men med snäll blick och röst och jag gillar det. Hon säger saker som jag behöver höra, som gör ont men mest för att de är sanna.
Hon frågar mig om mina tidigare relationer till killar jag varit kär i, ihop med. Hon frågar vad som är så himla speciellt med just S. Om jag inte tror att jag kan vara lycklig med någon annan.
Efteråt går jag hem och känner hur våren känns. Det är fortfarande sol, jag ler mot folk och lyssnar av någon anledning på "The worlds greates" med R. Kelly.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar