Jag ligger i sängen. Täcket som en mur runt huvudet. Jag stirrar rakt in i det vita påslakanet. Som jag älskar detta påslakan, bomull och satin i en gudomlig blandning.
Jag funderar på varför jag inte kan förmå kroppen att resa sig. Jag tänker att det nog är brist på motivation. Utanför detta påslakan finns exakt ingenting för mig. Inget!
På sängbordet ligger mina nya två vänner. Den ena ska hjälpa mig sova och den andra ska "boosta mitt mående". Båda skrämmer mig lite. Det känns som jag kliver över en jättetjock linje om jag öppnar de här askarna med tabletter.
Det känns som att ge upp, att misslyckas, att bli exakt så sorlig och patetisk som jag känner mig. Och så tänker jag på det ironiska i att en långhelg i ensamhet inleds med att jag blir tilldelad en massa tabletter som man absolut inte får ta på en och samma gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar