Samma säng, ett annat liv

Lördag. Det är en kall och folkfylld kväll och jag står på en perrong och väntar på ett tåg. Det är inget konstigt i det, men jag står och tänker på den person som i samma ögonblick ligger i min säng. Min säng. Och jag är inte där. 

Den personen väntar på mig och jag längtar på nåt sätt redan hem fast jag precis gick därifrån.

Ändå är jag på min vakt. Han som ligger där är personen som känner mig bäst. Som jag vet allt om och är den enda i världen som vet allt. Han är den personen jag älskat mest i mitt liv och den som sårat mig mest. 

I våras krossade han mig och nu ligger han i den säng där jag mådde som sämst och grät och svettades ut min djupa ångest. Han ligger där, en annan version av honom som lyssnar och känner och gråter och är ärlig och kärleksfull och öppen.

Ändå håller jag så hårt så hårt om det där hjärtat som har varit med om så mycket och känner mig rädd för att släppa in.

Och det där mönstret syns direkt igen

Onsdag. Jag är i en bekant situation, jag har varit här förut. På något sätt har jag halkat in på en väg som jag inte sett på länge. Och nu vet jag inte var jag kommer hamna.

Jag väntar på att han ska ringa. Jag hoppas att han ska vilja ses. Jag tänker att luckorna i min helg ska kunna fyllas av honom. Och det är precis motsats till allt jag jobbat för under det här året.

Det påminner mig om dåliga saker, om en version av mig själv som jag inte tycker om. Och jag vet inte riktigt vad jag ger mig in på.

Tryggt mot spännande, enkelt mot svårt. Kan mot borde och jag dras mellan alltihop och det känns som jag ska gå av.

Den tunnaste av alla isar

Söndag. Det är morgon och jag vänder mig försiktigt om i sängen. Rädd för att väcka mannen bredvid mig. Han andas tyst och jag vill egentligen väcka med att kyssa honom i nacken.

Han ligger med ryggen mot mig. Men jag vet precis hur han ser ut när han sover. Ett knä vänt utåt där under täcket, munnen halvöppen, ena handen runt handleden. Jag sover bredvid den mest bekanta mannen i mitt liv. Som nyligen inte var i mitt liv längre. Som förgjorde mig av sorg och svek tidigare i år.

Den här isen är så tunn och ändå kan jag inte låta bli att ställa mig på den. Det knakar under och ändå vill jag inte kliva av. Tänk om den håller för ett litet steg till..?

Den där garden som inte vill sänkas

Söndag. Natten är kolsvart och cikadorna mitt enda sällskap. Benen uppdragna under mig och jag röker en cigarett alldeles för fort. Jag tänker på Honom.

Det är kanske inte kärlek. Men det är något. Och i huvudet maler minnen och känslor mot varandra så det skaver lite här och var.

Det här med att släppa garden. Släppa in någon igen. In genom dörren som till slut blev så trasig att den blev tvungen att bytas ut. Försöka igen och ge en ny chans. Är det något jag vill? Vågar jag?

Jag tittar ut i mörkret på just ingenting alls. Fem dagars jobb på en varm ö är över och trots långa hårda dagar har Han varit i mina tankar mer än jag vill erkänna. 

Jag längtar hem.

Efter sex månader

Måndag. Jag åker på bron och där under är vattnet helt stilla helt blankt. Håkan börjar sjunga om en valborgskväll i Azalea och en idiot som erbjuder sin hand.

Vi pratade om den låten i går. När vi sågs i en park och kramades så länge så länge och andades in varandras doft och mitt läppstift hamnade på din vita tunna t-shirt. Förlåt.

På en gräsmatta låg vi och grät och skrattade och huvudet bultade och hjärtat bultade och händer trevade efter händer och muskelminnet spelade oss spratt när vi nästan, av gammal vana, höll hand där på stigen.

Vi kysstes. Och allt var bekant och främmande och suddigt och trevande och vi bestämde att det bara skulle få vara vad det var. Inte vad det betyder eller kan bli eller inte kan bli.

Plötsligt är mina fingrar i den där nacken jag saknat och du andas mot mitt nyckelben och det är fint men jag blir inte övermannad av kärlek. Jag vet inte vad det är men jag tror jag kan hantera det.

För askan är den bästa jorden

Fredag. I lägenheten är det mörkt, så när på några fladdrande ljuslågor. Kakelugnen är nytänd och på bordet framför mig ett upp- och nedvänt foto av oss. Från när vi var lyckliga, från en fest, från tiden då jag var yr av kärlek och trodde att Hans läppar var de enda jag skulle kyssa i detta liv.

Vi dricker bubbel och tar fram en papperslapp. De säger att jag ska skriva något. Jag är lite full och tar i lite för mycket, orden blir hårda. Längst ner skriver jag "hej då". Jag stryker under flera gånger, många utropstecken.

Jag tittar in i kakelugnen. Och så håller jag fotot och lappen mot lågorna. De skiftar i rött, vitt, blått och gult. Och så börjar de gnaga på mina minnen. Först lite i ena hörnet och sen slukar de allt. Fotot brinner. Och det sista som brinner upp är min bara axel i den där klänningen som jag aldrig kan bära igen.

Nu är det bara aska kvar.

Att sudda ut alla framsteg

Torsdag. Jag är farligt nära den platsen jag lovat mig själv att inte ens snudda, som jag sprungit från i sex månader. Jag dinglar med benen över den, och jag känner hur det bara är en tidsfråga innan jag sugs ner där igen.

Plötsligt hörs vi av igen. Skickar ledsna sms fyllda med saknad och längtan och vill bara ses nu nu nu.

Plötsligt är Han överallt i min kropp. I hjärtat i huvudet i min puls. Jag drömmer tänker längtar saknar. Snart är jag förlorad igen och jag kan inte bromsa.

Tvåhundrasjuttiotvå minuter senare

Tisdag. Klockan är strax efter åtta när jag trycker på grön lur. Det har snart gått sex månader och det här blir andra gången vi pratar.

Fyra timmar senare är det som att någon vänt på min tillvaro likt ett timglas. Allt rinner i motsatt riktning än tidigare och känns overkligt annorlunda och bekant på samma gång.

Vi pratar i fyra timmar och trettiotvå minuter. Tiden går fort och vi gråter och pratar och skrattar och skäller och minns och gråter igen och igen. 

Det är något som ännu inte dött. Längst in i ett hörn bland allt det sönderbrända ligger något som verkar ha klarat sig oskatt. Vi ser inte vad det är, det är för mörkt och sargat runt om och vi bestämmer oss för att ta en närmare titt.

Vi ska ses. På söndag ska vi ses och det blir nästan exakt sex månader efter det hemska. 

Och bakom solglasögonen gråter jag på tunnelbanan morgonen efter.

In limbo

Tisdag. I går skickade jag ett sms, frågade om vi kunde prata lite. Han hade precis landat på Arlanda, i morgon kväll kanske?

Magen knyter sig. Jag vill inte veta något om var han har varit eller vad han gör eller med vem. Ändå måste jag prata med honom.

Är osäker på om vad vi ska prata. Typ vad fan som hände. Vill och vill inte veta. Blir galen. Kommer gråta. Vill inte höra och minnas.

Jävla ambivalenta hjärta.