Jag kände det på mig redan innan. Men snart får jag det svart på vitt: Jag kan se hans kompisar några meter bort och det gör mig inget. Det ger mig inte magont eller svettningar eller ångest eller sammanbrott. De ger mig... Ingenting.
Vi pratar om honom och det som hände och gaddar ihop oss och ja han är ett as och ja det är helt sjukt och ja jag är hetare än han är. Vi pratar om honom som ingenting, och vilken jävla idiot och fan vad gött med ett skotskt högvilt och singelsommar och efterfester på båtar i Liljeholmen.
Vi skålar och skrattar och dricksar och morsar på hiphop-grupper. Och på vägen hem tar jag lätta steg men känner ändå de jävla stygnen i hjärtat som ibland inte känns som de ens läkt ett endaste litet dugg. Och jag messar skotten som någon slags tröst men får inget svar och går och lägger mig. Och det känns så ensamt.
Stygnen läker. Fantomsmärtorna däremot har en tendens att sticka upp trynet då och då men tills slut så sällan att det är ok, ändå.
SvaraRaderaMen är inte just fantomsmärtor den värsta sorten också? De är bara spöken liksom, kan inte avgöra om det är sorg och smärta på riktigt eller bara invant mönster. (Och tack!)
Radera