Ett lamm pussar mig på näsan, en hästmule smeker mig i nacken och ibland får jag en katt på magen som gör mig varm i hjärtat och jag suger i mig av villkorslös kärlek. Den strömmar på gården, och mina vänner liksom pusslar ihop mig så man nästan kan se motivet igen.
Allt här är så bra. Ändå blöder jag. Ändå är varje minut en kamp mot impulsen att höra av mig. Ändå grät jag på tåget hit.
Man måste ju blöda färdigt, så är det ju. Ha så där jäkla ont, gråta alla de där tårarna och samla ihop sig själv igen. Om och om igen. Det är en jäkla bergochdal-bana, det där med kärlek.
SvaraRaderaJa, det är ju det. Man vill ju bara sluta vara ett öppet sår, du vet. Tack!
RaderaDet viktigaste nån nånsin sagt till mig är: skratta när du kan, gråt när du måste.
SvaraRaderaSorg är inte linjär. Den går i vågor och ibland så dras sanden bort under fötterna men man drunknar nästan aldrig. Det kommer bli bra, du kommer bli hel. Jag vet hur det låter och varsågod att bli arg men vet du, var glad för ATT du känner. Även om det du känner gör ont.
Du har så jäkla rätt. Det hade kunnat vara värre och jag kunde varit avtrubbad och bortkopplad och då aldrig pusslats ihop igen. Tack för påminnelsen! :)
Radera