Jag är tillbaka på vårdcentralen. Hon frågar mig vad jag gör om dagarna och jag svarar att tiden blivit som en seg gröt, full av oidentifierbara punkter.
För en gångs skull är det mest hon som pratar. Jag tittar långt bort, ut genom fönstret och in genom ett annat i ett bostadshus. Där är det svart, ingenting att se. Men blicken har fastnat.
Hon pratar vidare, frågar om jag har fått anti-depressiva förut? Jag svara att nej, bara ångestdämp. Hon säger att vi måste ändra på det. Redan i morgon.
Jag inser att hon tror att den här långa ensamma påskhelgen ska döda mig. Gång på gång frågar hon om skälvmordstankar och jag säger att ja de finns där, men nej jag vet inte hur man gör. Jag säger att jag funderat på att maxa kreditkortet och sen dö.
Hon ser bekrymmrad ut när jag går. Hon säger att jag inte får sitta ensam, att jag måste ringa mina vänner och säga ärligt hur jag mår. Jag nickar och går. Och så är jag tillbaka i den gråa gröten av ingenting igen.
Vill mest bara säga KRAM.
SvaraRaderaTACK!
RaderaFrågan är vilket kort du har, om det är tillräckligt med kredit på det. Liksom. Vill man maxa så vill man ju göra det ordentligt.
SvaraRaderaSkämt å sido.
Känner inte dig men jag tänker på dig. Du är numera en morgonrutin när jag kommer till kontoret. Går in på din blogg och läser. Kram på dig. Det kommer bli bättre. Jag lovar. Bara orka vänta ut. Och i väntan på det så får du gärna skicka ett pm till mig så jag får din mailadress för jag skulel gärna vilja säga en sak lite mer privat och om du låter mig (vill det) få det så finns jag på tarningenarkastad29@gmail.com. Och ha en bra påsk nu. Sötsaker och vänner is da shit har jag hört.
Jag tycker om att ni läser, och tar er tid att kommentera. Det lyfter mig ur kvicksanden ett par minuter. Internetz kan vara en jävla life saver ibland. Who knew..?
Radera