Och så gör han crêpes

Det är måndag. Vi har vänt på dygnet och han är ledig och jag är ledig och vi gör måndagen till en söndag och kliver upp långt senare än alla med jobb äter lunch. I 48 timmar har vi haft ett parallellt universum och knappt ätit och knappt sovit och allt har kretsat kring oss. En ytterst liten omloppsbana mellan dessa fyra väggar.

Det är som att det sitter en magnet mellan oss, det går inte många sekunder innan hans händer är runt min midja, han läppar mot min nacke, min kind, min hals. Jag är som en svulten igel och tar emot och suger i mig all kravlös stormande passion som han överröser mig med och jag känner att jag snart tror på allt kärleksfullt han säger till mig. Och det lyfter mig, upp och bort och plötsligt är jag galaxer från det svarta hålet.

Och han står i mitt kök och lagar crêpes åt mig till frukost och bränner dem nästan varje gång han smiter in i sovrummet och pussar mig på pannan och ler så fint med de där skotska blå ögonen. Och han skakar på huvudet och säger att han den där förra måste ha förlorat förståndet som släppte mig och skrattar och tycker om mig gränslöst mycket.

Sen åker han hem till sin kust. Vi springer med andan i halsen, kastar oss mellan slött rullande resväskor och upp för rulltrappan och de stänger precis dörrarna men han får åka med. Och adjöet blir snabbt och odramatiskt och ingen behöver hinna fundera på vad man säger till någon som gett en en sådan här helg och hur rundar man av och vi hörs?

Och bussen hinner inte ens svänga ner mot Klara sjö innan han plingar till i min telefon.

En Skotte i Stockholm

Det blir lördag. Jag ligger i sängen och ser klockan närma sig avresa. Nu står han på en station på en annan kust och ska snart kliva ombord. Skotten.

Jag blir glad och nervös på samma gång och i magen kryper en oro upp som egentligen inte har några ordentliga bra skäl alls för sin existens. Den kommer på automatik, för att det här inte är nåt jag gjort förut och för att ingen annan man legat i denna säng på så många år och för att det här är min hemmaplan och jag känner många här och tänk om jag springer på Honom mitt i allt detta och jag och Skotten känner ju inte ens varandra särskilt väl.

Sen tänker jag på detta. Hur enkelt allt kan vara om man bara låter det och hur bra man kan må om man bara slutar hålla på och att oron bara är välkommen in här om jag har nåt att oroa mig för.

Skotten avgudar mig. Nu släpper jag garden och bara kör.

EDIT: Har ni helt tappat intresset för att kommentera nu? Har det blivit tråkigt? M v h, Bekräftelse-torsk 83.

Jag går vidare

Jag sitter i stolen igen. Ser rakt in i den där lägenheten som jag tittade tomt på den där veckan han gjorde slut. Då var allt i mig lika svart som den rutan och lika tomt som min blick.

Terapeuten tittar på mig och säger återigen att hon varit så orolig för mig. Jag vet vad det betyder. Men jag är inte kvar där längre. Fast vi pratar om honom, om vad jag saknar och varför och de där tårarna som jag inte känt av på ett tag, de tar ett grepp om mig igen.

Jag låter mig själv sakna, sörja, avsky och efter ett tag lägger sig det värsta. Jag säger att jag tror att jag inte saknar honom. Det vi hade när det var bra, visst. Den han var när han var min bästa vän, absolut. Men jag känner inte att jag saknar honom. Längre.

Och sen vågar jag inte ens tänka tanken att jag gått vidare några små steg till. Vill inte jinxa. Men är jag ärlig så har jag nog det, kommit framåt.

Ctrl+Alt+Delete

Vi går längs med den lugnaste delen av Kungsholmens vatten. Förbi minigolfen och båtklubben och solen skiner så starkt att jag vill klä av mig lite, men vågar inte riktigt ta ut en sådan seger för tidigt. Istället svettas jag lite i nacken där mitt skinn möter jackans.

Och vi pratar om dejter som varit, killar som är och skottar som kommer och vi skrattar. Jag skrattar. Åt hur det är, hur det känns, vart det är på väg. Ett nytt jävla liv med nya jävla saker men också nya möjligheter, nya känslor, kyssar och förmodligen bråk. En massa saker jag inte vet något om än.

När jag kommer hem tänker jag på honom. På att jag tror att jag har glömt hur han låter. Hur han luktar och hur han känns. Och det gör ont igen. Det känns som att det kommer göra ont för evigt och mitt hjärta fladdrar till av saknad och pulserar på ett helt nytt sätt.

Jag gråter inte, men ändå gör det så ont i bröstkorgen som varit med om allt redan. Jag vill att det ska vara över nu.

Insikt? Det blir 640 kronor, tack!

Vi ses vid Svampen. Vägen dit har varit glesbefolkad men här svämmar stan över och det är lunchöl och lossade slipsar och bländande gass och livet kommer liksom åter på denna lilla skymfplats av stan.

Vi trotsar ljuset och trevar oss in i mörkret av restaurangen och det brusar av liv och köket är stökigt och högljutt och bland borden är det trångt. Här regerar en annan typ av människor, en finare sort men i dag kan de inte röra mig. Inte i dag, dagen som började med att jag dansade samtidigt som jag bäddade sängen. Idag kan ingen ta mig.

Och hundralapparna rasslar iväg och sväljs i form av anklevrar och oxkinder och jag glömmer vad klockan är och ett glas till av ett rosévin så klart att det med nöd och näppe lyckas bli rosa.

Och plötsligt inser jag att vi pratar om honom utan mitt hjärta blir till ett skrämt litet russin. Stresspulsen har gått klart sitt skift och något lättare har tagit dess plats. I ren förvåning blir jag blank på ögonen, men ingen gråtkänsla ger mig kolsyra i näsan. Och i nästa ögonblick känner jag att jag kanske precis passerade över till den andra sidan av detta lilla helvete.

Ett glas rött och några Sovjet-stater

Jag har alltid varit mest lik min far. Som person, som fejs, hela mitt DNA. Och så sitter han mitt emot mig på Östgötakällaren och vi äter entrecôte och pratar om allt: Om att bli lämnad, om att känna hur man tappar det, om att resa sig på nio. Och det är som att inget ämne är för stort, för svårt, för skrämmande.

DNA är en kraftfull sak. Och familj och stöd och ett vanligt liv och där man får känna saker och sen prata om det.

Vi tar två glas efteråt, bistrostämningen smittar och vi känner oss kontinentalt avslappnade och släpper tanken på i morgon. Vi pratar om hemma och mitt nya jobb, om resor och gamla Sovjet och Nato.

Allt känns som vanligt. Och jag visste inte ens hur mycket jag hade saknat "vanligt" förrän nu.

Nattliga repriser

Det är natt. I mitt undermedvetna spelas samma typ av historia upp som varje natt. Jag och han. Platserna varierar, situationerna varierar, men utgången är beständig. Ingenting ändras.

Den här natten är vi på fest. Allt är som vanligt, men jag går runt och känner att något är fel. Han är ointresserad, jag är desperat. Jag gör allt jag kan för hans uppmärksamhet, vrider mig åt än det ena, än det andra hållet. För att passa, för att duga, för att bli godkänd.

Så går han. Plötsligt är han borta. Och jag står ensam kvar på en farstukvist i ett rött hus någonstans mitt ute i ingenstans.
Det är märkligt hur nära sanningen det är.

The grand tour

"Det finns en massa saker jag vill se i Stockholm", säger han och jag blir förvånad men glad och frågar vad det kan tänkas vara.

"Ditt kök, ditt vardagsrum, ditt sovrum", svarar han och skrattar på ett sätt som får mig att tycka om honom nästan på riktigt.

Lilla Skotten, kom hit du bara. Min lägenhet är fantastisk så här på våren.

Att springa från spöken är ett jävla jobb

På löpbandet. Det är söndag och jag springer som att jag hade alla demoner i världen bakom mig, flåsande, dregglande med armar som griper efter mig. Jag springer som om det inte fanns en morgondag.

De senaste nätterna har han spökat i mina drömmar. Ömsom är vi ihop men nåt känts fel, ömsom hatar jag honom, skriker, rasar. Jag vaknar med kuddarna på golvet och pulsen ekande i huvudet.

Därför springer jag. Ångesten svettas ut och bildar ledsna ringar på linnet, pölar på bandet. Och jag höjer musiken tills det inte går mer och ändå dövar den inte riktigt och jag trycker upp bandets tempo ännu mer och känner hur jag nästan tappar balansen.

Jag kliver av. Det är söndag. Och snart ska jag sova igen, drömma.

Att stänga en bar

Det rasslar till när grinden dras ner vid dörren. Plötsligt är baren stängd och låst men här inne fortsätter festen. Personalen har slutat och sätter på sin musik och bredvid mig sitter kockarna och slänger käft och deras tröjor är skitiga och deras dialekt kraftig och vi skrattar.

Och plötsligt hälls det upp sprit i små glas och det kostar ingenting och det skålas och skrattas och spriten är gjord på kronärtskocka och god men inte för stark.

Och när vi senare ramlar ut på gatan är det tyst där ute, lugnt så när som på våra högljudda röster och vi tar konstiga bilder på konstiga saker hela vägen hem.

Dagen efter flyger vi hem. Säger hej då till stan med en kaffe och ett bakverk och styr kosan mot jämngrått Stockholms-dis. Och hjärtat värker så mycket mindre än innan.

På natten drömmer jag att jag är ihop med honom, bråkar med honom och vaknar ledsen. Sen tittar jag på bilderna från resan och känner mig stark och glad och nästan bra.

Rom, dag 1

Vi landar. Det är varma vindar, generöst soliga gator och vi dras med nästan magnetism in på en uteservering i en av vår stads bästa delar. Och så beställer jag det som plåstrar ihop hjärtat som inget annat.

Det här med att slänga en gammal flyg-tag som då betydde så mycket

Från och med du

Jag sitter på en solig trappa med utsikt över något vatten. Det är en massa plusgrader och folk verkar yra av vår.

Jag flankeras av två fina människor. Den ena är en av mina bästa vänner, en klippa att luta sig mot. Den andre är så ny som en vän kan bli. Han är nog inte ens min vän än, men kanske kan han bli det någon dag.

Vi träffades på ett mörkt dansgolv kvällen innan. Han pratade skotska i örat på mig och drog sin skäggiga haka mot min och i dag vill han inte gå hem. Så han följer oss över stan. I morgon är han bjuden på fest hos oss och min kompis rumskompisar. Han tackar ja direkt, håller handen vilsamt i mitt ryggslut och ser på mig med en blick som är kärleksfull men utan krav och utan "hur ska jag" och "tänk om han". Allt är en blandning av på riktigt och på låtsas, just som jag vill ha det.

Och folk ramlar in på festen, plötsligt är det en glad människa i husets varenda hörn. Och vi grillar och dricker vin och spelar musik och alla pratar om min blåa mockajacka. Och alla vill snacka med Skotten, som hamnar direkt i epicentrum. Och han söker hela tiden min blick över folks huvuden och ler med båda ögonen. Och så stannar han en natt till. Och verkar aldrig vilja gå hem.

Den här helgen rensar jag kroppen på allt dåligt. Hej då svärta, hej då gammal kille, hej då djupa hålet av smärta. Här och nu börjar något nytt.

Samma plats, men ändå helt olika

En ny dag, ett nytt tåg, ett nytt väderstreck. Korsa landet för att komma till en kust där en symbolisk kick-off ska äga rum. Jag har skinnjackan på mig, för att ge fuck you till vintern och allt som hände då.

Föregående kväll hade jag en britt i mitt hem. Jag stod och tittade på när han tog över mitt kök och lagade mat åt oss.
Klockan var tidigt på eftermiddagen när vi öppnade vinet och han smög upp bakom mig och kysste min hals så där som man gör med någon man verkligen gillar och hans händer var mjöliga och köket blev ett kaos av ingredienser.

Och han när några timmar senare skulle gå hem hajade min hjärna till. För det var inte länge sen den förra mannen i mitt liv stod i samma dörröppning och svek mig och oss och allt jag trott på och gick rakt ut ur mitt liv.

Det är annorlunda nu. Det här har inte sönder mig, det helar.

En britt och en kyss

Vi ses i Skanstull. Han är nyduschad utan att lukta för mycket duschkräm och kramen är varm. Vi skrattar redan när vi går mot baren som är stängd. På nästa ställe får vi komma in och på väg upp för trappan har spänningen redan släppt.

Hans brittiska charm golvar mig på det där sättet att jag vill flytta ut på engelska landsbygden och laga plum-pudding.
Vi pratar om allt, om konstiga jobb vi haft och om östeuropeisk mat och då och då rör han flyktigt vid mitt högra knä för att visa att "ja, jag gillar dig".

Vi spelar låtar för varandra och kan direkt känna av vad i spellistorna som vi skulle gilla.
När stället stänger följer han mig till tunnelbanan. Han drar mig nära och jag blir plötsligt blyg. För någon sekund känns det som jag håller på att vara otrogen. Men jag kommer till sans lagom till att han kysser mig. I ett gathörn i mörkret på påskens sista dag. Och det är en fin kyss, den får mig att le.

På natten kan jag inte sova. Vi sms:ar i två timmar, bestämmer att ses igen två dagar senare. Och i bröstkorgen jublas det, och det håller mig vaken. Men det är en helt annan vakenhet, något jag inte känt på mycket mycket länge.