Hjärtat som behöver upprättelse

Tisdag. Det är årets sista dag nu och jag ligger i sängen. Jag får sms från honom och vi skriver om saker som ska vara roliga men mest påminner om det där som gjorde så ont. 

Det där som fick mig argare än jag någonsin varit och fick mig att skrika åt honom. Det var första gången jag skrek på en annan människa. Jag blev nån annan av ilska och sorg och svek och besvikelse. Egentligen var händelsen i sig toppen av något och sedan sjönk vattnet undan och blottade hela jävla isberget under, som legat och vuxit till sig under flera år.

Detta är vad jag ligger och tänker på denna årets sista morgon. Och jag tänker att jag skäms för att det fortfarande svider och ömmar och jag känner mig bitter trots att det är det sista jag vill. 

Jag vet inte hur man kommer över sådana saker som svek, det finns ingen handbok att köpa här. Och samtidigt som jag vill, inser jag att det här hjärtat fortfatande är sårat och jävligt och argt. Och det behöver någon som slåss för det, för att läka.