Jag ser sms:et skickas. Det går som i slow motion, svoosch-ljudet låter förvrängt.
Jag är fyra timmar bort från att ha sluppit all kontakt i tjugo dagar. Och plötsligt vill hjärtat i min kropp sluta fungera om jag inte hör av mig till honom.
Så jag gav mig. Gav upp. Svek mig själv och de nitton dagarna och föll. Saknaden är för stor. Jag är för trasig och själen är så blåslagen att det inte går att hålla tillbaka.
Sms:et är en blandning av blödande förgörande sorg och sviken ilska. Det kommer inte få honom att älska mig igen. Han kommer inte ångra sig och komma tillbaka.
Ingenting förändras med detta. Inget.
Du kommer få såna här dagar igen. När du känner att allt hänger på ett sms till honom. Och vet du, det är ok. Man får känna så. Du får känna så. Och messet kanske inte ändrar på något men om det just för stunden gör det lättare så är det ju bara bra. Och jag tror mig veta att han vill veta hur du mår. Han verkar vara en bra kille. Han har inte hört av sig till dig för att du bett honom. Han har gjort det av hänsyn till dig. Jag är säker på att han många, många gång velat skicka ett mess för att se att du mår ok. Han är glad att höra från dig oavsett vad du skrev. Som jag fattar det tycker om dig dig fortfarande. Bara för att han inte har rätt känslor för att vara ihop med dig betyder inte det att han inte tycker om dig, bryr sig.
SvaraRaderaJag tycker du ska ladda ner/streama "the newsroom". Där har du en serie som kommer hjälpa dig att tänka på annat, fly bort en stund. Det kan vara skönt så här en fredag innan påsk.
KRAM