I dag är jag din klippa

Fredag. Jag sitter i en kyrka och trycker ner tårar medan någon jag inte känner spelar "Unforgettable" på orgel. 

Jag trycker ner tårar för att jag har min mamma bredvid mig i kyrkbänken och hon har förlorat sin man i en vidrig sjukdom och hon gråter och alla gråter och jag försöker vara en stark axel för henne att luta sig mot.

Jag lägger en ros på kistan och följer min mamma ut och medan klockorna ringer går jag på gruset och runt hörnet och sedan gråter jag högt.

Med någon annan

Torsdag. I dag är en sådan dag. Dagen då jag fastnar med blicken på en bild av honom, oförmögen att titta bort och jag undrar vad han gör och försöker komma på hur han luktar och tänker på hur jag trodde att det alltid skulle vara vi.

Och när jag borstar tänderna skäller jag på honom, pratar med mig själv som en galen och är arg och säger allt som trängs inne i min kropp.

På bussen ser jag par och försöker jag föreställa mig att jag ska gifta mig och leva med någon annan. Med någon annan... Och det är omöjligt.

I en armé av vänner

Midsommarafton. Den senaste veckans kontakt med Honom har gjort mig darrigt ledsen rädd. Rädd att inte kunna skaka av mig och tänka på och sakna extra mycket denna dag.

Men så blir det midsommarafton. Och runt omkring mig finns en hel armé med vänner och underbara människor. Och det blir morgondopp och milsvid utsikt och hästritt på blomstrande ängar och jag galopperar så håret fladdrar. 

Och det blir munspel och öppen eld och matning av lammungar och dansa livet ur sig och allsång och nattliga båtfärder.

Och jag har en stark arm omkring mig som trevar efter min hand under en varm filt och inte en enda sekund är jag något annat än lyckligast.

Jag är inte kär i dig längre

Klockan är 22:26. Vi har pratat i telefon i tre och en halv timme och det är första samtalet sedan den där dagen i början av mars.

Han gråter och jag gråter och mellan tårarna glimmar ibland små fragment av vad som en gång var två bästa vänner som älskade varandra över allt annat.

Och när jag hör spillran som han är i dag, när jag hör han hulkande gråt som jag aldrig hört den förut. Då känner jag hur den starka virveln drar mig ner igen, jag tumlar handlöst tillbaka mot längtan och smärta och omöjlig kärlek.

Och 48 timmar senare skriker mitt hjärta efter honom och det är så öronbedövande att jag ber honom bekräfta det jag måste höra:

"Du ska veta att jag älskar dig mer än någon annan på denna jord. Och du är den finaste jag någonsin träffat. Men jag är inte kär i dig längre. Förlåt".

Jag och livet är ihop igen

Lördag. Det är sommarnatt. Himlen är mörkblå och luften sval och jag fryser förmodligen men skyddas i kväll från alkt sånt med glädje och skratt och allsång.

I köket trängs folk och ballonger och flaskor och framför spegeln i hallen står jag och bättrar på de röda läpparna och känner hur livet strömmar igenom mig. Jag och livet är ihop igen och vi är nykära och trivs så bra ihop. Passar ihop.

Och på balkongen pratar vi om arkitektur och roliga minnen och vi betydar vår kärlek för varandra. Och när klockan närmar sig gryningen och alla andra har gått in för att dansa blir jag kysst mot ett balkongräcke.

Nu är han fri

Och så dör han. Vi har vetat i ett år och ändå är det omöjligt att ta in. I en säng på ett sjukhus slutar hans hjärta till slut att slå, slutar lungorna att andas. med sin fru och sina barn omkring sig, lugnt och stillsamt. Och jag försöker stötta min mamma som står på det där sjukhuset 70 mil bort och istället gråter jag när jag vi lagt på.

Planerar blommor på en kista och annons och musik och en biljett och något svart. Och allt det där känns världsligt när jag tänker på att hon är ensam och huset är tomt och hennes man är död.

Men nu är han fri från den där kroppen som till slut inte ens var hans. Fri från medicinerna som gjorde att han försvann. Nu kan han prata och gå och äta igen. Och jaga med hunden i skogen, hon som väntat på honom i ett år. 

Tillbaka på ruta ett

Och så hittar jag ett inspelat ljudklipp på när Han snarkar och jag tänker på hur mycket vi fnissade åt det.

Och jag dör inombords av saknad och kärlek.

Måndag: Pingis på Östermalm

Vi möts på Karlavägen. Stockholm dränks tillfälligt i regn och jag blir blöt i frisyren men det är inget att göra åt.

Hans kram är hård på det bra sättet, eller kanske är det bara hans bröstkorg.

Han föreslår en flaska istället för glas och låter mig välja och det blir bra och gott och vi pratar om allt. Oavbrutet. Och när maten är slut och flaskan är tom går vi tre kvarter bort till hans jobb och spelar pingis. Vi pratar och skrattar och slår bollen fram och tillbaka och plötsligt har det gått fyrtio minuter.

Och jag vet att jag vill träffa honom igen.

Saker jag gör

Saker jag gör nu när jag inte längre är med Honom:

1. Delar upp en film i fyra delar när jag blir trött.

2. Har på mig vad jag vill. Inte sånt som "han kanske gillar".

3. Har små handväskor, eftersom jag inte pendlar mellan hans hem och mitt.

4. Köper nya underkläder. Fina underkläder. Heta underkläder.

5. Känner mig trygg.

Tryck "sänd"

Det har tagit mig två veckor. I dag svarar jag på Hans sms.

Jag har på nåt sätt väntat på rätt tillfälle och tänkt att det ska fyka upp ett sådant, när jag mår toppen och livet är prickfritt och jag har roliga planer och umgås med härliga vänner och liksom är untouchable. 

Det är inte i dag. Men jag vill bli av med det, för det har gnagt på mig varenda jävla dag sedan Hans mess damp ner i min telefon.

Jag skriver att jag inte vill träffa honom, inte vill höras och att det rör upp för mycket. Att jag inte tycker att jag känner honom längre och att han krossade mig på ett sätt som jag aldrig tidigare har upplevt.

Jag trycker på skicka och det sargade hjärtat stannar helt för en sekund. Jag väntar på panik och kolsyra i näsan och tårar bakom solglasögonens svarta glas. Men inget händer. Jag känner mig lättad.

Och plötsligt inser jag att jag saknar honom

Det är den sista dagen. Ute är det sommar och jag river förvirrat i min garderob efter ett plagg som matchar detta väder och provat och provar och vill vara somrig och fin och han sitter på sängkanten och tittar på och säger att allt är fint.

Och vi går hand i hand till tunnelbanan och jag tänker på att han höll handen redan första dagen och hur det då gjorde mig obekväm och hur jag nu tycker det känns fint. Tryggt. Bra.

Och vi går till kaffebaren och han tar en kopp to go och jag köper en hutlöst dyr juice och vi går över gatan och köper glass. Och sen ramlar vi ner på en solig plätt i Vasaparken och så plötsligt är det som alla andra på denna proppfulla plats upphör att finnas.

Vi kysser varandra länge och jag ligger på hans bröstkorg och vi pratar om skotska apoteksregler och reklamfilmer.

Och vi kysser varandra lite till. Nej, mycket, det är nästan det enda vi gör till slut och jag lägger emellanåt min nästipp mot hans mörka skägg, så mjukt och så fint.

En timme senare har han åkt.

En morgon innan han flyttar långt bort

Söndag. Det är för tidigt för att stiga upp, mest för att vi lade oss för sent.

Vi ligger rumpa mot rumpa. Hans hand på min höft och det känns som en obekväm ställning för en hand och ändå vill han inte ta bort den och jag tänker på att han gillar mig tillräckligt för att ligga obekvämt.

Han snarkar. Gud i himmel, vad Skotten snarkar. Men i dag står jag ut med det för om några timmar åker han och flyttar hem till Glasgow igen och är inte bara en tågresa bort och kanske aldrig kommer snarka i denna säng igen.

Och jag saknar honom lite redan. Och så vänder han sig om och mumlar 'Come here' och drar mig intill sig så nära så nära.