Jag åker tåg. Jag lämnar Stockholm för några dagars re-charge. Jag lämnar Stockholm lagom till att han kommer hem igen: Snart ska vi gå på samma gator, sitta på samma säten på tunnelbanan, pejlas in av samma telemaster.
Jag får galopp-puls av att tänka på det. Eller på honom i vilken form den tanken än må komma. Jag mår illa, det är som att själen vill krypa ut ur bröstkorgen och lägga sig ned och bli angripen av likmask.
Så känns det när jag sitter där i sätet, med passerande åkrar och sjöar för ögonen.
Och samtidigt som tåget rullar förbi den deppigaste orten mellan Stockholm och hemstaden. Precis då inser jag att jag har bra saker framför mig. Att jag tar en stärkande helg borta först. Och sen åker jag tillbaka hem och klejmar Stockholm.
Min stad. Mitt år. Mitt jävla liv.
Det där är så himla viktigt, claimandet. Det ÄR din stad. Jag har gjort tvärtom en gång, strykit kring hörn, valt bort vänner, gömt mig. Gör inte det.
SvaraRaderaJag ska verkligen stå emot alla de impulserna. De ligger ändå närmast till hands nu. Mantrat "Det var han som var en skitstövel, inte jag"?
RaderaOrdet skitstövel, för övrigt. Så grovt underskattat.
Radera