Torsdag. Jag sitter på en balkong i ett land där nätterna är varma och luktar citron och avgaser och tång och varm asfalt och söta bakverk. I hamnen nedanför är det fest och folk dansar till hits som för mina tankar minst fem år tillbaka i tiden.
Jag har varit här förut. Om jag kisar över det svarta vattnet i viken ser jag lägenheten där vi var så kära. Där vi duschade av oss saltvatten och åt frukost på trappan och skrattade mycket och tjafsade ibland och sov länge länge medan dag blev kväll och låg med varandra varje gång vi såg lite naken och solbränd hud.
I kväll är en annan kväll, i ett annat liv. Jag har min första och enda semestervecka på detta år, men i huvudet och hjärtat råder full aktivitet. Jag är i mitt hemliga paradis med min finaste vän och ändå hålls hjärtat gisslan och det finns ingen möjlighet att förhandla sig ur det. Det här hjärtat är förlorat, det är kört. Det känns som att det tillhörde någon som inte ville ha det och nu har det försvunnit och glömts och förtvinat och kommer aldrig synas till igen.
Och plötsligt spelar någon "Blue river" på saxofon där nere bland kulörta lyktor och vågskvalp och barstolar och fiskenät. Och jag är så sorgsen så sorgsen fastän allt är så fint så fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar