Vi ses vid Svampen. Vägen dit har varit glesbefolkad men här svämmar stan över och det är lunchöl och lossade slipsar och bländande gass och livet kommer liksom åter på denna lilla skymfplats av stan.
Vi trotsar ljuset och trevar oss in i mörkret av restaurangen och det brusar av liv och köket är stökigt och högljutt och bland borden är det trångt. Här regerar en annan typ av människor, en finare sort men i dag kan de inte röra mig. Inte i dag, dagen som började med att jag dansade samtidigt som jag bäddade sängen. Idag kan ingen ta mig.
Och hundralapparna rasslar iväg och sväljs i form av anklevrar och oxkinder och jag glömmer vad klockan är och ett glas till av ett rosévin så klart att det med nöd och näppe lyckas bli rosa.
Och plötsligt inser jag att vi pratar om honom utan mitt hjärta blir till ett skrämt litet russin. Stresspulsen har gått klart sitt skift och något lättare har tagit dess plats. I ren förvåning blir jag blank på ögonen, men ingen gråtkänsla ger mig kolsyra i näsan. Och i nästa ögonblick känner jag att jag kanske precis passerade över till den andra sidan av detta lilla helvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar