Kanske ungefär hit

Fredag. Återigen åker jag tåg. Tänker på alla hjärtmosande tnkar som det senaste året skvalpat runt i mig just när jag åkt på statens järnvägar. Det är många.

Men livet har lugnat ner sig. Stormarna har blivit färre, och i takt med att hjärtat har läkt har ni som läser blivit färre. Och mitt behov av att vända ut och in på själen mindre.

Kanske är det dags för begravning, innan detta självdör utan att någon av oss bryr sig?

Uppdatering: Ja, nu är bloggen död. Den tjänade väl den tid den behövdes.

Over and out.

365 dagar senare

Söndag. Jag vaknar upp till en ny känsla, tillbaka i mitt liv. Stressen är borta och jag kan andas. Men något gnager. Och jag vet inte vad det är. 

Jag somnar om och vaknar av hans nyckel i mitt lås. Och direkt vet jag vad utropstecknet betyder. Det var i dag, fast minus 365 dagar. Ett år bak i tiden och han bryter mitt hjärta i bitar stora som smulor. Krossar, dödar.

Det har gått ett år och jag får en rusande svindel av vad som har hänt sedan dess. Vi satt här, i min lägenhet då och mitt liv gick sönder. Allt blev svart, jag slog i botten och började en lång klättring tillbaka. Och vi sågs och det bubblade upp och det var gråt och tvivel och skratt och misstänksamhet och garden uppe redo att slå tillbaka på minsta lilla.

I dag kryper han ner i min säng och lägger sitt ansikte mot min trötta hals. Och jag är glad att året har gått och att vi tog oss hit och jag blir samtidigt så djupt ledsen över att tänka på resan hit.

Problemet som aldrig försvann

Lördag. Ute är det vår, det poppar upp livstecken. Bevis på att det finns hopp någonstans i fjärran. Vi är snart där.

Jag sitter vid mitt matbord. Veckor av stress och slit kommer kulminera i kväll och jag längtar. Längtar efter ett liv och fritid och sömn och att laga min egen mat.

Jag har mått dåligt länge nu. Varje tugga spolar upp en våg av ångest så tung att jag känner mig som fastvuxen där jag sitter. Varje bit jag stoppar i munnen gör att jeansen sitter tightare, jag känner hur kroppen dallrar när jag rör mig. Jag längtar efter att få svälta mig, straffa mig. 

Jag vill gömma mig. Jag vill klä mig i slappa tygstycken så ingen ser mig. Helst vill jag inte gå ut, jag vill späka mig i hemlighet, skära bort onödigt fett och bränna det.

Det är Internationella kvinnodagen och det går upp för mig att varje gång jag känner mig mätt känner jag en djup skuld. Mättnad är ett misslyckande. Brist på kontroll. Ett IG i betygspappret.

Det är Internationella kvinnodagen. Och den här kvinnan avskyr sig själv.