Jag sitter på tågstationen i min gamla hemstad. Här är allt en konstig mix av bekant och helt främmande. Alla hus och affärer ser ut som när jag lämnade dem för tio år sedan, men människorna! Människorna är som utbytta, inte en enda fejs känner jag igen.
Detta är inte hem längre, det är "hem". Med jättetydliga citationstecken. Men sedan han gjorde slut känns Stockholm lite främmande också, som att halva stan bara försvann i början av mars. Utplånat, bara blev ett gigantiskt slukhål där man kan trilla i om man inte aktar sig.
Jag sitter och väntar på ett tåg som inte kommer. Jag vill både hem och inte. Jag bävar för att kliva av i Stockholm, vill inte gå på samma mark som han.
Är nog snubblande nära att bli en sån som ger upp vårdnaden om alla våra ställen. Smyga runt hörn och ha ögon åt alla håll när jag är nära hans jobb.
Precis som jag inte ville. Men ångesten gnager sönder mig.
Så kul med en ny blogg att följa! Det har varit alldeles för lite av den varan senaste tiden. Ibland saknar jag verkligen att ha en anonym blogg och kunna skriva om vad som helst, du påminde mig just om det...
SvaraRaderaKul att du tycker det och att du hittat hit. Just nu blir jag extra glad av att någon tar sig tid att kommentera. Warms my heart! :)
RaderaTa tillbaks. Nu. Asap. Du fixar det och när det känns åt helvte så ta fram listan och läs och påminn dig själv om hur bra det faktiskt kan bli.
SvaraRadera-Tärningen är kastad
Någon dag kommer jag vara över på andra sidan och då kommer jag nog se att du har rätt. Just nu funkar det tamigfan inte alls. Men tack, Tärningen!
Radera