Det blir lördag. Jag ränner mellan garderoben och badrummet, en ritual som främmande bekant. I halsgropen maler ett illamående som inte går över och händerna darrar lätt.
Tidigare på dagen har jag tagit min andra tablett antidepp. Symboliskt nog fastnade den i halsen och satt på tvären i två timmar innan den försvann ner i djupet. Som att min kropp samarbetar med instinkten att låta bli.
Jag kan nu inte avgöra om det är därför jag mår så vidrigt illa. Eller om det är av tanken på att sitta mitt emot en man på en date. Att konversera och skratta och fundera på vad man vill med denna människa. Medan den enda människan jag vill ha sitter i en annan del av stan , helt utom räckhåll.
Det plågar mig. Tanken är outhärdlig. Och självklart är det orättvist mot mannen jag träffar. Det är stelt, han är tråkig och han har träningsskor på sig.
Och vid bordet bredvid sitter kompisen till mannen jag älskar så innerligt. Vi hälsar flyktigt, jag ser att han förstår. Och illamåendet, som dittills varit hanterbart skenar nu och blir en ocean av ångest. Kompisen kommer berätta för honom: Om baren och mig och mannen med träningsskorna och om den uppenbara daten.
Och inuti går jag sönder, allt rämnar och förstörs, och jag bävar för konsekvenserna. För härifrån kommer det aldrig gå att lägga in backen igen.
Du, jag har absolut ingen business att säga emot en läkare men om du känner så där för tabletterna, låt bli? Ibland är magkänslan det enda man har kvar och den ska man vara rädd om. Om man verkligen känner efter så är det sällan den som vill en illa.
SvaraRaderaNej, jag vet. Jag och min magkänsla goes way back, vi har ganska bra kontakt. Men min far som är sjukvårdsutbildad tyckte också att jag skulle testa och jag valde att lita på honom. Om det är något den här depressionen har gjort med mig så är det att den rånat mig på förmågan att fatta beslut. Då tappar man lätt kollen på vad som är magkänsla och vad som är depp-oro...
RaderaMen tack! All input är bra. :)