Det är alltid något

Fredag. Jag är i en stad jag varit i många gånger, men aldrig sett mer än fem gator av. Det är kallt och paletten är grå brun vit.

Jag är ensam på en buss. Tio minuter av andningshål som gör hjärtat både lätt och tungt. Tid att andas, men också tid att tänka och känna.

Jag har precis pratat med honom och nu kravlar ålar hasar sig minnen av gamla sår fram från hemliga gömställen. Han tar beslut som påverkar oss båda, men jag är inte med i hans tankar. Det är som det brukar vara, han förverkligar drömmar och jag står bredvid och hoppas få vara en liten liten del av drömmarna någon gång. Att få känna att jag får ta plats och är viktigast och att han vill gottgöra för det han gjorde och att jag är värd några uppoffringar åtminstone precis när vi blivit  ihop igen.

Ärrvävnaden flyger upp och blottar det där svarta djupa och det värker och bränner. Jag ger tårarna en jävla match, de vill ut och fram och jag slåss. Vill inte, får inte gråta. 

Och när bussen närmar sig sitt mål känns det som jag ska kliva av och upptäcka att allt jag står i hösten 2012. Och allt känns så jävla tröstlöst.

Första gången

Söndag. Det snöar ute, små vassa flingor som faller snabbt snabbt mot gråvit mark. Genom fönstret ser allt ut att flyta ihop, det finns ingen gräns mellan is och himmel.

Vi står i köket. Allt är bekant, men så annorlunda. Han är varm och kärleksfull, tveklöst lycklig. Han trycker sig nära nära, och väcker frågan om framtid och drömmar. Och det känns äkta, viktigt. 

I hans blick finns ingenting av den gamla tvekan, ingen flykt som kryper i bakgrunden och vill slå till. Och i min kropp smyger tryggheten fram från sitt gömställe och viftar med vit flagg.

Och plötsligt blir ensamheten nåt bra

Lördag. Jag sitter i en gränd. Det är mörkt precis överallt dit inte glödljuset från restaurangens ljusslinga når. Bandet består av en bilmekaniker, en busschaufför och en mamma. De spelar den vemodiga musiken som hörs överallt här. De konkurrerar med Fugees-låtar från en turistbar i närheten och jag dricksar dem femtio spänn för att visa vad jag föredrar. Det är så dumt att vara snål när så mycket skiljer oss åt.

Att resa ensam här är konstigt, får jag veta av servitrisen. Hon säger att det nästan aldrig händer.

Jag äter min bläckfisk, vinet är från grannön och det är egentligen inte särskilt gott. Men vad spelar det för roll.

Jag går hem genom gränderna, det är så lätt att hitta när det bara finns tre riktiga gator. Jag är lite full och tänker på hur mycket snabbare man märker det när man är ensam.

Jag gillar att säga "ensam" istället för "själv". "Själv" är ett ord som folk använder för att "ensam" låter som jävla ensamt. Jag är verkligen inte själv här. Men att resa ensam har hittills inte skrämt mig alls. 

Jag äter när jag vill, sover när jag vill, pratar med främlingar och går runt på en strand som inte verkar ha ett slut. Och jag har ingenting att längta efter.

Åtta timmar bort

Torsdag. Jag har inte sovit någonting, jag har jobbat förbi midnatt och börjar närma mig de där tjugofyra vakna timmarna i sträck. Jag mår lite illa och är lite snurrig och inser att jag börjar bli lite dum i huvudet.

Men det gör inget. För en av alla de saker jag gjorde för första gången under 2013 var att boka en resa ensam. Och nu är det dags. Lyfta, dra, försvinna till en ö. Bara jag. Snäll mot kropp, snäll mot hertz, snäll snäll snäll.

Och vid fronten intet nytt

Fredag. Jag står utanför min port, ensam i mörkret. Den som såg mig skulle tro att jag var galen: I lurvig kofta och uggs, med en cigarett och ett glas champagne.

Jag har gråtit bort allt mitt smink, ögonen börja se så där puffiga ut att det inte ens finns nåt vettigt att skylla på. I bröstkorgen är det mars igen, men utan vårsol och tulpanlökar. Det är grått svart uppgivet tomt.

I mitt huvud säger förtsåndet att det är fel, att det aldrig kommer gå. För att jag har förändrats och han inte har det. För att han är ett sjunkande skepp och jag den här gången har en livboj. För att den där mordbranden som är han kommer att ta kol på allt som är jag, allt som jag gjort.

Inget har hänt. Allt har hänt. Och de två kan inte mötas längre.