Och så gör han crêpes

Det är måndag. Vi har vänt på dygnet och han är ledig och jag är ledig och vi gör måndagen till en söndag och kliver upp långt senare än alla med jobb äter lunch. I 48 timmar har vi haft ett parallellt universum och knappt ätit och knappt sovit och allt har kretsat kring oss. En ytterst liten omloppsbana mellan dessa fyra väggar.

Det är som att det sitter en magnet mellan oss, det går inte många sekunder innan hans händer är runt min midja, han läppar mot min nacke, min kind, min hals. Jag är som en svulten igel och tar emot och suger i mig all kravlös stormande passion som han överröser mig med och jag känner att jag snart tror på allt kärleksfullt han säger till mig. Och det lyfter mig, upp och bort och plötsligt är jag galaxer från det svarta hålet.

Och han står i mitt kök och lagar crêpes åt mig till frukost och bränner dem nästan varje gång han smiter in i sovrummet och pussar mig på pannan och ler så fint med de där skotska blå ögonen. Och han skakar på huvudet och säger att han den där förra måste ha förlorat förståndet som släppte mig och skrattar och tycker om mig gränslöst mycket.

Sen åker han hem till sin kust. Vi springer med andan i halsen, kastar oss mellan slött rullande resväskor och upp för rulltrappan och de stänger precis dörrarna men han får åka med. Och adjöet blir snabbt och odramatiskt och ingen behöver hinna fundera på vad man säger till någon som gett en en sådan här helg och hur rundar man av och vi hörs?

Och bussen hinner inte ens svänga ner mot Klara sjö innan han plingar till i min telefon.