På tåget mot ett jävla skitställe

Lördag. Den första snön har fallit och lagt sig, jag ser den från mitt bilfönster. Bakom glas ser staden så snäll ut i morgonljus, trots att jag rullar över Stockholms främsta självmordsbro. Vyn är det sista de ser i detta liv och jag undrar om de någonsin tänkt på det, på Stadshusets spira och Norrmälarstrands glitter.

Jag sitter i ett skruvstäd just nu, det känns som jag inte kan röra mig alls. Jag vrider mig och provar nya utvägar men ingenting fungerar. Kroppen svarar med autopiloten, den pålitliga. Som bara går och går, fixar det, får det gjort.

Kroppen som är i så befängt behov av bokslut. Vända blad. Bli klar. Göra något nytt och börja om. 2013 har varit det tuffaste året någonsin, ingen kan ifrågasätta det. Nere på knock, inte ens uppe på nio. Golvad och kravlande mot repen. Och fast jag vänt upp känns det inre ändå så svart ibland.

Kanske för att jag inte verkar kunna lösgöra mig helt från det där som trasslar ihop mig. Gör dumma val. Missar chansen till nytt och hoppar på ett tåg som jag vet vart det går och att det i slutänden förmodligen är ett skitställe. Precis som senast.