Jag sitter i stolen igen. Ser rakt in i den där lägenheten som jag tittade tomt på den där veckan han gjorde slut. Då var allt i mig lika svart som den rutan och lika tomt som min blick.
Terapeuten tittar på mig och säger återigen att hon varit så orolig för mig. Jag vet vad det betyder. Men jag är inte kvar där längre. Fast vi pratar om honom, om vad jag saknar och varför och de där tårarna som jag inte känt av på ett tag, de tar ett grepp om mig igen.
Jag låter mig själv sakna, sörja, avsky och efter ett tag lägger sig det värsta. Jag säger att jag tror att jag inte saknar honom. Det vi hade när det var bra, visst. Den han var när han var min bästa vän, absolut. Men jag känner inte att jag saknar honom. Längre.
Och sen vågar jag inte ens tänka tanken att jag gått vidare några små steg till. Vill inte jinxa. Men är jag ärlig så har jag nog det, kommit framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar