Torsdag. Jag tittar i almanackan och tycker att det känns som jag glömt något, att jag borde vara någonstans, någonstans bra. Det går några timmar, det gnager i mig och jag försöker ömsom lista ut och ömsom ignorera.
Till slut inser jag att jag skulle vara i London nu. Med honom och hans bäste vän och dricka pints och äta fish and chips och gå på konstiga klubbar och fira vännens födelsedag och stå och svaja i tveksamma gatuhörn tidigt på morgonen. Vi hade pratat om det så länge, åka bort bara vi tre. Och i London skulle vännen ge oss en brakmiddag på finrestaurang som försenad födelsedagspresent till mig.
Nu blev det ingenting av någonting. Ingen av oss är i London. Det finns inget kvar av det där värt att fira, för mig. Vi kommer aldrig mer umgås, kanske bara ses av misstag på stan, förmodligen nattetid.
Jag skickar ett grattis-sms till vännen. Han svarar snabbt, ett starkt tack. Och ett ännu starkare "det är så jävla sorgligt allt det här".
Det är fortfarande det. Vissa dagar mer än andra. Så jävla sorgligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar