Att lägga ur handbromsen och ba gasa

Onsdag. Det är kväll och det dundrar utanför och sovrummet lyses ibland upp av en blixt. Ibland blir det helt ljust, som om någon tände en väldigt kall hallogenlampa.

Jag ligger i sängen och vill inte riktigt sova. Vill inte drömma de där drömmarna igen. De har varit väldigt intensiva på senaste tiden, väldigt konsekvent återkommande. 

Jag har nyligen övervägt att avstå från en av mina favoritsaker för att inte behöva träffa Honom. När jag har tänkt på det har valet varit så enkelt, när jag pratat om det har det låtit så dumt: Gömma mig. För Honom? 

Jag skriver till min vän om hur jag har span på en brandman och en skärgårdskille och hon tycker att jag är en go getter. Jag svarar att jag måste köra och att jag har slutat dra i handbromsen nu och att jag fick nog av det med Honom.

Jag ska inte gömma mig. Jag ska köra. Jag ska åka på festival och ha roligt och hångla och mina vänner ska sluta upp som en mur kring mig om han närmar sig.

Bara i kväll

Lördag. Eller kanske är det söndag med några minuters marginal. Jag trevar i min väska efter en tändare. Cigarett i mungipan.

En fladdrande låga. I andra änden av lågan en lång och blond man. Han ler. Vi pratar. Jag kupar handen runt hans låga och drar i mig röken och tittar under lugg på honom. Blir av nån anledning en blyg viol för några små sekunder.

Han säger att han såg mig redan när jag kom. När vi bekantat oss en stund säger jag nåt roligt och han skrattar bullrande högt och tittar på mig och han säger att jag är underbar.

Han tar min hand när vi kryssar fram mellan finklädda och glada människor och han håller så försiktigt han kan i den när vi plötsligt står i Berzeli park och inte riktigt vet vad som ska hända härnäst.

Han säger att han gillar mig. Och i kväll gillar jag honom också.

När inget hjälper

Lördag. Jag är på landet, mitt bland ängar och hästhagar. Ingenting här borde påminna om Honom, allt här är helt befriat från släktskap och anknytning.

Ett lamm pussar mig på näsan, en hästmule smeker mig i nacken och ibland får jag en katt på magen som gör mig varm i hjärtat och jag suger i mig av villkorslös kärlek. Den strömmar på gården, och mina vänner liksom pusslar ihop mig så man nästan kan se motivet igen.

Allt här är så bra. Ändå blöder jag. Ändå är varje minut en kamp mot impulsen att höra av mig. Ändå grät jag på tåget hit.

Om att bli kär. Igen.

Tisdag. Det är på väg att slå om till onsdag.

Mitt emot mig på tunnelbanan sitter ett par. De är kära på det där trygga sättet, omtänksam ömhet som sker i det tysta. Hans hand på hennes ben och en blick och en snabb puss på en varm kind.

Jag tittar på dem. Och plötsligt slår det mig att jag förhoppningsvis kommer bli kär igen. I någon annan. I någon som är kär i mig och kanske har sin hand på mitt ben och bryr sig om mig och pussar mig på kinden bara för att han inte kan låta bli.

Jag kommer bli nykär. Uppleva den känslan igen, med någon annan. Det känns overkligt och fint och lite sorgligt på samma gång. Och jag längtar.

Balkongen, åh balkongen

Fredag. Vi sitter på det varma golvet på balkongen och vi har omaka glas med vin i och äter pizza ur kartongen. 

Veckan har varit tuff och har gått hårt åt hjärtat som flämtat och vridit sig men klarat sig så här långt och nu omfamnas så varmt och ömt.

Fem vänner och musik och sommarnatt och t-shirtvarmt och glada minnen och roliga planer och en golvlampa som flyttas ut och sprider ljus över vårt gäng.

Den bästa sommaren. Och Han får mindre och mindre plats här.

Om du vill ha mig

Tisdag. Jag står på en höjd i stockholmskvällen och tittar mot Södermalm. Bredvid mig sjunger Håkan Hellström att om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.

Där på andra sidan vattnet på den där klippan längst ut på Södermalm hade vi vår andra dejt. På en gård smög vi in med två plastglas och en flaska och skrattade åt att Orup hördes ända från Grönan och blev chockade av en stigande luftballong.

I morgon skulle det ha varit vår årsdag. Årsdagen för den där kvällen då vi trasslade ihop oss på Trädgården och föll för varandras humor och pratade om allt och du hade den där surftröjan och jag min randiga kjol och vi kysstes i ett gatuhörn och jag blev kär.

Och jag vill bara slå mig själv i skallen med en hammare. Hur vackert Håkan än sjunger.

Om det döda som spökar

Lördag. Jag ligger kvar i sängen i över två timmar efter att jag vaknat och borrar ned ansiktet i den vita kudden och tvinnar in min kropp i sommartäcket.

Jag plågar mig själv. Kan inte släppa Honom med tanken. Försöker minnas hur han luktar och hur hans axel känns och hur perfekt våra kroppar satt ihop under täcket.

Jag känner hur något är dött inom mig. Ett lik som inte bryts ner och som inte kan uppstå igen. Något har dött och det kan inte ersättas. Det bara fortsätter att spöka inom mig. Och jag känner mig så ensam.

Om det som skulle ha varit men aldrig blev

Tisdag. Jag sitter gömd bakom ett buskage. Jag har tillfälligt smitit från mitt jobb och gått undan och känner att huvudet måste tömmas. 

Och hjärtat! Hjärtat som är så sorgset så sorgset och känns som det aldrig kommer bli helt igen. Känslor som jag aldrig trott kunde kombineras sitter nu kedjade samman, lycka och brustet hjärta går hand i hand.

Jag är lycklig. Det är min bästa sommar och jag är så lycklig så lycklig. Men hjärtat är så trasigt och det känns som jag snubblar över skärvorna om och om igen.

Det skulle ha varit vår sommar. Det skulle ha varit vi. Det skulle ha varit Han.