Jag har alltid varit mest lik min far. Som person, som fejs, hela mitt DNA. Och så sitter han mitt emot mig på Östgötakällaren och vi äter entrecôte och pratar om allt: Om att bli lämnad, om att känna hur man tappar det, om att resa sig på nio. Och det är som att inget ämne är för stort, för svårt, för skrämmande.
DNA är en kraftfull sak. Och familj och stöd och ett vanligt liv och där man får känna saker och sen prata om det.
Vi tar två glas efteråt, bistrostämningen smittar och vi känner oss kontinentalt avslappnade och släpper tanken på i morgon. Vi pratar om hemma och mitt nya jobb, om resor och gamla Sovjet och Nato.
Allt känns som vanligt. Och jag visste inte ens hur mycket jag hade saknat "vanligt" förrän nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar