Om den korta gråten

Onsdag. Det är kväll och täcket är för varmt för kort för vitt. I flera timmar har något lurat i mig. Fast vi känner varandra så väl känner jag inte igen förrän nu när den kryper fram på riktigt. Ledsenheten.

Och jag ligger där under täcket och ansiktet skrynklar ihop sig och jag gråter så där kort och innerligt och ljudligt som jag gör över honom.

Och jag försöker minnas när jag grät över honom senast och minns bara att jag gråtit tillsammans med honom. När vi pratat om gamla sår. Det här är ett nytt. Eller i alla fall ett gammalt som det blöder ur igen.

Och jag undrar om det är värt det. Är det vetkligen värt det?

Kvitt

Tisdag. I halsgropen pockar en liten ångest på uppmärksamhet. Jag sneglar på min telefon litegrann hela tiden och varje gång jag ser den svarta skärmen möts lungorna av det där kraftiga motståndet som är som en kall knuten näve som stramar runt luftrören. Ingen luft släpps ner.

Och jag känner igen det. Som jag känner igen det. Jag är en harakirikonstnär, balanserande på gränsen till blodvite varenda gång. Jag tror jag lider mer av det än jag njuter. Och ändå är det som jag inte kan sluta.

Jag pratar med en vän. Och jag säger min främsta misstanke rakt ut: Det är som att all den plåga ska leda fram till en sak. Det är som att jag väntar på att han ska ge klartecken och vilka köra igen och vilja älska och vilja satsa. Och att jag då ska få chansen att säga nej, att vägra och att lämna. Och som att vi ska cara kvitt då.

När allt är som det alltid varit

Onsdag. Jag sitter i en biofåtölj och håller en hand. På duken framför mig går Alicia Vikander igenom en traumatisk förlossning men mina tankar kan ändå inte ställa sig på en rad och foga sig och fokusera sin uppmärksamhet.

I min bröstkorg ruvar en ångest som gör det svårt att andas ordentligt. Kroppen vill fly men jag vet inte till vad och jag tvingar den längre ner i fåtöljens plysch.

Vi har suttit på en restaurang innan, och allt var roligt och härligt och glatt tills vi snuddar ett ämne som slår hål på min uppfattning om vad fan vi håller på med. 

Han har inte förändrats. Han tänker inte annorlunda och har inte fattat och vill inte förstå och vill inte offra för mig. Allt är precis som det alltid varit.

I biosalongen skrattas det åt hjärtvärmande komik. Och jag vill bara fly till en toalett och gråta gråta gråta.

I en ny säng

Torsdag. Vi ligger på min nya säng. Den har precis ställts på plats och jag har velt ha den så länge och drömt om den sedan alla tankar på att flytta ihop krossades och blev till lortigt smågrus.

Nu ligger vi på sängen. Och det slår mig plötsligt hur fel det instinktivt känns att han är med och delar det här ögonblicket med mig. Den här nya sängen som var som en symbol för mitt nya liv.

Och plötsligt blir jag ledsen och stel och lite kall och sängens bredd verkar krympa.

Om att börja om eller inte

Fredag. Klockan är knappt morgon när han kliver upp. Jag ligger kvar och tänker på hur det här är en bekant rutin och hur jag aldrig trodde att vi skulle vakna ihop igen.

Hör honom i mitt kök, ser ljuset under dörren och känner mig glad. Men det är också en stor skillnad. Något saknas, något som alltid funnits där förut. I magen saknas pirret. Det pirret som jag kände varje dag under våra fyra år, det pirret som gjorde att jag kände att han var min stora kärlek.

Det är som att pirret inte kan leva när hjärtat är på sin vakt och när det finns så mycket vaksamhet osäkerhet sårat. Och jag funderar om jag kan och vill, om det går att gå tillbaka och börja om och förlåta och lita på igen. Hjärtat vet inte.