Och det skaver ännu

Onsdag. Vi sitter på en indier på Södermalm och vi har fingrat på menyn så länge och redan pratat om stora ämnen. Vi beställer och mat kommer och stora ämnet gör små rännilar som vi kastar oss in på helt utan hämningar.

Vi är två personer i liknande sits, men medan jag doppar mitt nanbröd i den starka såsen går det upp för mig att vi ändå har det så olika fortfarande.

Jag upptäcker att mitt hjärta fortfarande blöder och det gör ont när vi pratar om sånt som hon kan bli glad av att minnas och tänka tillbaka på och ont är inte längre ett ord starkt nog när hon börjar prata om den där platsen på hans axel som var som gjord för hennes haka.

Jag tänker på Hans axel. På min haka mot Hans fina nyckelben och på min näsa mot hans hals och på våra ben som alltid hittade samma synkroniserade sätt att slingra sig runt varandra utan att skava någonstans.

Utan att skava, ja. Plötsligt skavde allt för honom, skavde jag. Och mina ögon fylls av tårar igen. Och jag gråter lite ner i min balti curry.