Jag ligger på knä i hallen. Jag sliter i en verktygslåda som fastnat i den platsbyggda garderoben. Jag gråter, skriker, drar för allt jag har. Plötsligt går handtaget sönder.
Jag storgråter, ylar rakt ut i ingenting. Jag saknar och hatar och tar ut min besvikelse över livet på en verktygslåda.
Jag lyfter luren och ringer mina föräldrar. Jag har inte pratat med dem sedan det hände och nu ringer jag dem båda och är ärlig om allt. Om sveket, om hatet, om hur det känns som allt var en lögn. Om sömnlösheten och ångesten och om aptiten som inte finns.
Och plötsligt så känner jag mig inte riktigt lika ensam som förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar