Att springa från spöken är ett jävla jobb

På löpbandet. Det är söndag och jag springer som att jag hade alla demoner i världen bakom mig, flåsande, dregglande med armar som griper efter mig. Jag springer som om det inte fanns en morgondag.

De senaste nätterna har han spökat i mina drömmar. Ömsom är vi ihop men nåt känts fel, ömsom hatar jag honom, skriker, rasar. Jag vaknar med kuddarna på golvet och pulsen ekande i huvudet.

Därför springer jag. Ångesten svettas ut och bildar ledsna ringar på linnet, pölar på bandet. Och jag höjer musiken tills det inte går mer och ändå dövar den inte riktigt och jag trycker upp bandets tempo ännu mer och känner hur jag nästan tappar balansen.

Jag kliver av. Det är söndag. Och snart ska jag sova igen, drömma.

Att stänga en bar

Det rasslar till när grinden dras ner vid dörren. Plötsligt är baren stängd och låst men här inne fortsätter festen. Personalen har slutat och sätter på sin musik och bredvid mig sitter kockarna och slänger käft och deras tröjor är skitiga och deras dialekt kraftig och vi skrattar.

Och plötsligt hälls det upp sprit i små glas och det kostar ingenting och det skålas och skrattas och spriten är gjord på kronärtskocka och god men inte för stark.

Och när vi senare ramlar ut på gatan är det tyst där ute, lugnt så när som på våra högljudda röster och vi tar konstiga bilder på konstiga saker hela vägen hem.

Dagen efter flyger vi hem. Säger hej då till stan med en kaffe och ett bakverk och styr kosan mot jämngrått Stockholms-dis. Och hjärtat värker så mycket mindre än innan.

På natten drömmer jag att jag är ihop med honom, bråkar med honom och vaknar ledsen. Sen tittar jag på bilderna från resan och känner mig stark och glad och nästan bra.

Rom, dag 1

Vi landar. Det är varma vindar, generöst soliga gator och vi dras med nästan magnetism in på en uteservering i en av vår stads bästa delar. Och så beställer jag det som plåstrar ihop hjärtat som inget annat.

Det här med att slänga en gammal flyg-tag som då betydde så mycket

Från och med du

Jag sitter på en solig trappa med utsikt över något vatten. Det är en massa plusgrader och folk verkar yra av vår.

Jag flankeras av två fina människor. Den ena är en av mina bästa vänner, en klippa att luta sig mot. Den andre är så ny som en vän kan bli. Han är nog inte ens min vän än, men kanske kan han bli det någon dag.

Vi träffades på ett mörkt dansgolv kvällen innan. Han pratade skotska i örat på mig och drog sin skäggiga haka mot min och i dag vill han inte gå hem. Så han följer oss över stan. I morgon är han bjuden på fest hos oss och min kompis rumskompisar. Han tackar ja direkt, håller handen vilsamt i mitt ryggslut och ser på mig med en blick som är kärleksfull men utan krav och utan "hur ska jag" och "tänk om han". Allt är en blandning av på riktigt och på låtsas, just som jag vill ha det.

Och folk ramlar in på festen, plötsligt är det en glad människa i husets varenda hörn. Och vi grillar och dricker vin och spelar musik och alla pratar om min blåa mockajacka. Och alla vill snacka med Skotten, som hamnar direkt i epicentrum. Och han söker hela tiden min blick över folks huvuden och ler med båda ögonen. Och så stannar han en natt till. Och verkar aldrig vilja gå hem.

Den här helgen rensar jag kroppen på allt dåligt. Hej då svärta, hej då gammal kille, hej då djupa hålet av smärta. Här och nu börjar något nytt.

Samma plats, men ändå helt olika

En ny dag, ett nytt tåg, ett nytt väderstreck. Korsa landet för att komma till en kust där en symbolisk kick-off ska äga rum. Jag har skinnjackan på mig, för att ge fuck you till vintern och allt som hände då.

Föregående kväll hade jag en britt i mitt hem. Jag stod och tittade på när han tog över mitt kök och lagade mat åt oss.
Klockan var tidigt på eftermiddagen när vi öppnade vinet och han smög upp bakom mig och kysste min hals så där som man gör med någon man verkligen gillar och hans händer var mjöliga och köket blev ett kaos av ingredienser.

Och han när några timmar senare skulle gå hem hajade min hjärna till. För det var inte länge sen den förra mannen i mitt liv stod i samma dörröppning och svek mig och oss och allt jag trott på och gick rakt ut ur mitt liv.

Det är annorlunda nu. Det här har inte sönder mig, det helar.

En britt och en kyss

Vi ses i Skanstull. Han är nyduschad utan att lukta för mycket duschkräm och kramen är varm. Vi skrattar redan när vi går mot baren som är stängd. På nästa ställe får vi komma in och på väg upp för trappan har spänningen redan släppt.

Hans brittiska charm golvar mig på det där sättet att jag vill flytta ut på engelska landsbygden och laga plum-pudding.
Vi pratar om allt, om konstiga jobb vi haft och om östeuropeisk mat och då och då rör han flyktigt vid mitt högra knä för att visa att "ja, jag gillar dig".

Vi spelar låtar för varandra och kan direkt känna av vad i spellistorna som vi skulle gilla.
När stället stänger följer han mig till tunnelbanan. Han drar mig nära och jag blir plötsligt blyg. För någon sekund känns det som jag håller på att vara otrogen. Men jag kommer till sans lagom till att han kysser mig. I ett gathörn i mörkret på påskens sista dag. Och det är en fin kyss, den får mig att le.

På natten kan jag inte sova. Vi sms:ar i två timmar, bestämmer att ses igen två dagar senare. Och i bröstkorgen jublas det, och det håller mig vaken. Men det är en helt annan vakenhet, något jag inte känt på mycket mycket länge.