Och vid fronten intet nytt

Fredag. Jag står utanför min port, ensam i mörkret. Den som såg mig skulle tro att jag var galen: I lurvig kofta och uggs, med en cigarett och ett glas champagne.

Jag har gråtit bort allt mitt smink, ögonen börja se så där puffiga ut att det inte ens finns nåt vettigt att skylla på. I bröstkorgen är det mars igen, men utan vårsol och tulpanlökar. Det är grått svart uppgivet tomt.

I mitt huvud säger förtsåndet att det är fel, att det aldrig kommer gå. För att jag har förändrats och han inte har det. För att han är ett sjunkande skepp och jag den här gången har en livboj. För att den där mordbranden som är han kommer att ta kol på allt som är jag, allt som jag gjort.

Inget har hänt. Allt har hänt. Och de två kan inte mötas längre.