Vi står i köket. Allt är bekant, men så annorlunda. Han är varm och kärleksfull, tveklöst lycklig. Han trycker sig nära nära, och väcker frågan om framtid och drömmar. Och det känns äkta, viktigt.
I hans blick finns ingenting av den gamla tvekan, ingen flykt som kryper i bakgrunden och vill slå till. Och i min kropp smyger tryggheten fram från sitt gömställe och viftar med vit flagg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar