Det är alltid något

Fredag. Jag är i en stad jag varit i många gånger, men aldrig sett mer än fem gator av. Det är kallt och paletten är grå brun vit.

Jag är ensam på en buss. Tio minuter av andningshål som gör hjärtat både lätt och tungt. Tid att andas, men också tid att tänka och känna.

Jag har precis pratat med honom och nu kravlar ålar hasar sig minnen av gamla sår fram från hemliga gömställen. Han tar beslut som påverkar oss båda, men jag är inte med i hans tankar. Det är som det brukar vara, han förverkligar drömmar och jag står bredvid och hoppas få vara en liten liten del av drömmarna någon gång. Att få känna att jag får ta plats och är viktigast och att han vill gottgöra för det han gjorde och att jag är värd några uppoffringar åtminstone precis när vi blivit  ihop igen.

Ärrvävnaden flyger upp och blottar det där svarta djupa och det värker och bränner. Jag ger tårarna en jävla match, de vill ut och fram och jag slåss. Vill inte, får inte gråta. 

Och när bussen närmar sig sitt mål känns det som jag ska kliva av och upptäcka att allt jag står i hösten 2012. Och allt känns så jävla tröstlöst.