Tvåhundrasjuttiotvå minuter senare

Tisdag. Klockan är strax efter åtta när jag trycker på grön lur. Det har snart gått sex månader och det här blir andra gången vi pratar.

Fyra timmar senare är det som att någon vänt på min tillvaro likt ett timglas. Allt rinner i motsatt riktning än tidigare och känns overkligt annorlunda och bekant på samma gång.

Vi pratar i fyra timmar och trettiotvå minuter. Tiden går fort och vi gråter och pratar och skrattar och skäller och minns och gråter igen och igen. 

Det är något som ännu inte dött. Längst in i ett hörn bland allt det sönderbrända ligger något som verkar ha klarat sig oskatt. Vi ser inte vad det är, det är för mörkt och sargat runt om och vi bestämmer oss för att ta en närmare titt.

Vi ska ses. På söndag ska vi ses och det blir nästan exakt sex månader efter det hemska. 

Och bakom solglasögonen gråter jag på tunnelbanan morgonen efter.