För askan är den bästa jorden

Fredag. I lägenheten är det mörkt, så när på några fladdrande ljuslågor. Kakelugnen är nytänd och på bordet framför mig ett upp- och nedvänt foto av oss. Från när vi var lyckliga, från en fest, från tiden då jag var yr av kärlek och trodde att Hans läppar var de enda jag skulle kyssa i detta liv.

Vi dricker bubbel och tar fram en papperslapp. De säger att jag ska skriva något. Jag är lite full och tar i lite för mycket, orden blir hårda. Längst ner skriver jag "hej då". Jag stryker under flera gånger, många utropstecken.

Jag tittar in i kakelugnen. Och så håller jag fotot och lappen mot lågorna. De skiftar i rött, vitt, blått och gult. Och så börjar de gnaga på mina minnen. Först lite i ena hörnet och sen slukar de allt. Fotot brinner. Och det sista som brinner upp är min bara axel i den där klänningen som jag aldrig kan bära igen.

Nu är det bara aska kvar.