Den tunnaste av alla isar

Söndag. Det är morgon och jag vänder mig försiktigt om i sängen. Rädd för att väcka mannen bredvid mig. Han andas tyst och jag vill egentligen väcka med att kyssa honom i nacken.

Han ligger med ryggen mot mig. Men jag vet precis hur han ser ut när han sover. Ett knä vänt utåt där under täcket, munnen halvöppen, ena handen runt handleden. Jag sover bredvid den mest bekanta mannen i mitt liv. Som nyligen inte var i mitt liv längre. Som förgjorde mig av sorg och svek tidigare i år.

Den här isen är så tunn och ändå kan jag inte låta bli att ställa mig på den. Det knakar under och ändå vill jag inte kliva av. Tänk om den håller för ett litet steg till..?