Samma säng, ett annat liv

Lördag. Det är en kall och folkfylld kväll och jag står på en perrong och väntar på ett tåg. Det är inget konstigt i det, men jag står och tänker på den person som i samma ögonblick ligger i min säng. Min säng. Och jag är inte där. 

Den personen väntar på mig och jag längtar på nåt sätt redan hem fast jag precis gick därifrån.

Ändå är jag på min vakt. Han som ligger där är personen som känner mig bäst. Som jag vet allt om och är den enda i världen som vet allt. Han är den personen jag älskat mest i mitt liv och den som sårat mig mest. 

I våras krossade han mig och nu ligger han i den säng där jag mådde som sämst och grät och svettades ut min djupa ångest. Han ligger där, en annan version av honom som lyssnar och känner och gråter och är ärlig och kärleksfull och öppen.

Ändå håller jag så hårt så hårt om det där hjärtat som har varit med om så mycket och känner mig rädd för att släppa in.