Vi pratade om den låten i går. När vi sågs i en park och kramades så länge så länge och andades in varandras doft och mitt läppstift hamnade på din vita tunna t-shirt. Förlåt.
På en gräsmatta låg vi och grät och skrattade och huvudet bultade och hjärtat bultade och händer trevade efter händer och muskelminnet spelade oss spratt när vi nästan, av gammal vana, höll hand där på stigen.
Vi kysstes. Och allt var bekant och främmande och suddigt och trevande och vi bestämde att det bara skulle få vara vad det var. Inte vad det betyder eller kan bli eller inte kan bli.
Plötsligt är mina fingrar i den där nacken jag saknat och du andas mot mitt nyckelben och det är fint men jag blir inte övermannad av kärlek. Jag vet inte vad det är men jag tror jag kan hantera det.
Kanske är det kärlek, igen, fortfarande. Kanske är det en omstart, kanske är det inte mer än en chans för dig att säga hej då. Att ta avsked, så som du inte hann göra sist. Kanske är det det som är det fina i kråksången, att man aldrig riktigt vet innan man är där, framme.
SvaraRadera