Och plötsligt inser jag att jag saknar honom

Det är den sista dagen. Ute är det sommar och jag river förvirrat i min garderob efter ett plagg som matchar detta väder och provat och provar och vill vara somrig och fin och han sitter på sängkanten och tittar på och säger att allt är fint.

Och vi går hand i hand till tunnelbanan och jag tänker på att han höll handen redan första dagen och hur det då gjorde mig obekväm och hur jag nu tycker det känns fint. Tryggt. Bra.

Och vi går till kaffebaren och han tar en kopp to go och jag köper en hutlöst dyr juice och vi går över gatan och köper glass. Och sen ramlar vi ner på en solig plätt i Vasaparken och så plötsligt är det som alla andra på denna proppfulla plats upphör att finnas.

Vi kysser varandra länge och jag ligger på hans bröstkorg och vi pratar om skotska apoteksregler och reklamfilmer.

Och vi kysser varandra lite till. Nej, mycket, det är nästan det enda vi gör till slut och jag lägger emellanåt min nästipp mot hans mörka skägg, så mjukt och så fint.

En timme senare har han åkt.