Jag är inte kär i dig längre

Klockan är 22:26. Vi har pratat i telefon i tre och en halv timme och det är första samtalet sedan den där dagen i början av mars.

Han gråter och jag gråter och mellan tårarna glimmar ibland små fragment av vad som en gång var två bästa vänner som älskade varandra över allt annat.

Och när jag hör spillran som han är i dag, när jag hör han hulkande gråt som jag aldrig hört den förut. Då känner jag hur den starka virveln drar mig ner igen, jag tumlar handlöst tillbaka mot längtan och smärta och omöjlig kärlek.

Och 48 timmar senare skriker mitt hjärta efter honom och det är så öronbedövande att jag ber honom bekräfta det jag måste höra:

"Du ska veta att jag älskar dig mer än någon annan på denna jord. Och du är den finaste jag någonsin träffat. Men jag är inte kär i dig längre. Förlåt".