När vi vaknat till pratar vi om kärlek. Om han som ska flytta ut och han som kanske är intressant och han som fått en ny chans. Och jag säger att jag ibland tänker att den där omänskligt starka kärleken jag kände, den uppoffrande och övermannande. Kanske var den inte bara kärlek? Kanske var där också desperation och hopp som vägrade dö.
Jag trodde då att jag älskade honom så mycket att det ibland gjorde ont. Men kanske var det mer ångesten i desperationen som värkte? Att försöka visa honom med alla tänkbara medel och alltid vara till lags, för att få honom att visa samma starka kärlek tillbaka?
Jag tror inte längre att det är så kärleken jobbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar