Om det döda som spökar

Lördag. Jag ligger kvar i sängen i över två timmar efter att jag vaknat och borrar ned ansiktet i den vita kudden och tvinnar in min kropp i sommartäcket.

Jag plågar mig själv. Kan inte släppa Honom med tanken. Försöker minnas hur han luktar och hur hans axel känns och hur perfekt våra kroppar satt ihop under täcket.

Jag känner hur något är dött inom mig. Ett lik som inte bryts ner och som inte kan uppstå igen. Något har dött och det kan inte ersättas. Det bara fortsätter att spöka inom mig. Och jag känner mig så ensam.